Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Jag gillar lov. Och att jag har bestämt mig för att jag är frisk nu. Så nu är jag frisk.
I fredags vare mys med tove och lollo och igår vare mys med indra på dagen och lite bakning med tove och lollo på eftermiddagen och sen bowling + barhäng med massa finisar.
WIHOO!

Älskar förövrigt sms:et jag fick av min syrra igårnatt:
"Nej ta än  han du så ha sa det bowbling liten. Hoppas du har her det andra gymnasiet"

Hahaha, fyllesms <3

Fortfarande ett mysterium vad det var hon ville få fram...

Asså. Alla är typ jättekritiska mot att jag ska få lämna min lägenhet idag.
"Du hade 39 graders feber igår! Du borde verkligen inte hitta på något! Du är inte helt frisk än! Jag vill träffa dig, men är det verkligen en så bra idé, lille vän? Jag tänker bara på DITT bästa!"
Men BULLSHIT!
Jag har ingen feber idag. Jag har bara lite hosta men nästan all smärta i min hals har försvunnit nu. Vad mer krävs för att jag ska få bege mig ut i civilisationen hallå?
När man är sjuk så behandlar verkligen folk en som:

1. Pesten
2. En ömtålig liten docka

Typ antingen bah "Åhnej! RÖR INTE DEN DÄR! KOM INTE FÖR NÄRA! NEJ du får INTE låna lypsyl! AKTA MIG! Tänk på SMITTAN!" eller "Nu äre du som vilar upp dig ordentligt och inte gör något annat än sitta och rulla tummarna på ditt rum." Eller en blandning av de två: "Sitt på ditt rum nu och ta det lugnt, lilla gumman. Akta så att du inte blir mer sjuk! Och håll andan så mycket som möjligt när du, gud förbjude, måste lämna rummet... För VÅR skull liksom."
Jag klaaaarar mig! Tvinga mig inte att vara hemma. ÄNNU. En. Jävla. Dag.
Och jag smittar inte ens längre! Man smittar bara precis innan man blivit sjuk och typ första, möjligtsvis andra dagen, under sjukdom. Inte tredje. Och speciellt inte tredje när man tyyyyyp är frisk. Och om jag nu har fel och skulle vara en smittorisk så är det ju ändå lugnt så länge jag typ inte hostar/spottar i någons mun vilket jag inte direkt hade planer på att göra.
Så kan alla bara chilla och låta mig göra något! Det är inte som om jag tänkte springa ett maratonlopp, bada i en isvak eller ens gå ut på krogen. Jag vill bara ha en kopp te, mysigt sällskap och en mysig film. Det är ju ändå bara det jag kommer underhålla mig med här hemma om jag nu skulle varit megasjuk. Men visst. Jag kommer nog svimma av sjukhet för att jag ser på film och myser. Nog. Verkligen.
Så ikväll slipper ni mig inte! Minsann!
Here I come, kompisar!

*host*

• Hur kan jag ha vaknat och tänkt att "men idag känns det ändå lite bättre!" och ta tempen med hoppfullt humör och se att jag har 39,4 graders feber?! Det var ju inte bättre alls.
• Varför blir man alltid sjuk när man verkligen som minst vill bli sjuk? Som till lov?
• Varför servar inte min syster mig och min bror? Vi är faktiskt sjuka. Hon är frisk. Vad mer behövs inte för att hon ska sätta igång och springa runt och ta beställningar? Liksom.
• Hur kommer det sig att man alltid vaknar när drömmar är som mest spännande? Jag ville veta vad för överraskning som nån mystisk person hade fixat åt hela vår klass. Men icke. Sa nicke.
• Måste lärare vara så snabba på att sätta oanmäld frånvaro? Om man är sjuk är ju inte direkt det första man gör när man vaknar att sätta på datorn och logga in på fronter. Man är ju sjuk! Man vill ju bara sova. Idioti.
• Och en sista: Kommer jag hinna bli frisk till imorn? Någon allsmäktig sjuk-gud som har svaret på det? Maila mig isf.

Nu ska jag fortsätta med det jag gör bäst just nu: sjuka mig.

Känns som att jag bor i förvirrelselandet. Typ. kNaZ. Fortfarande. Hänger inte med i mina egna tankegångar alls. Bara hit och dit, fram och tillbaka. Och nu är jag megatrött. Men det är bara att tagga till för snart blire utgång med massa fina finisar!
Och kvällens repeatade låt är bara denna braiga:


/ En förvirrad, trött, snurrig tjej.

Min högra vad är bara så rätt idag.



Medan min vänstra...

Den är ingenting förutom en hoppfull, optimistisk LÖGNARE.

Men något de båda är: noppriga.
Det kan vi iaf alla vara överens om.

Mina kläder idag får mig förresten att känna mig som en hemmafru från 50-talet.

Men jag gillare!
Uppenbarligen. Annars skulle jag ju inte ha på mig det...
Logik på hög nivå här.

Var och såg denna med Alice ikväll + mys och te efteråt.
Den va najs. Faktiskt. Trodde den skulle bli lite långtråkig då den handlar om en kille som fastnar med armen mellan en stor sten och ett berg och sen sitter fast där resten av filmen, men den var bra!
Och Alice som jag inte sett på så länge! Det var supermys att träffa henne också! Finally liksom.

Och på tal om FINALLY.
IMORN KOMMER ELLIPELLINOR SYSTER HEM EFTER 5 MÅNADER!
Ett stort jävla finally på den assow. Abo. Broschaan. Osv.

Jahapp.
Klockan = Mycket.
Hur mycket?
För mycket.
Vill bara lyssna på Beirut, Laura Marling och annat mys.
Eller så kanske jag och toves lilla alla hjärtans dag hälsning får duga. Iaf för er för det är ni som ska titta. Jag har redan tittat. Faktisssskt.



(På något vis känner jag mig så hälsosamt ledsen just nu. Liksom bara ledsen över det väsentliga och sen glad, eller åtminstone lugn, kring allt annat. Det känns liksom nyttigt. Inte som att jag kommer gå under av detta utan snarare att jag kommer komma ur det hela starkare. Och det är ju bra det iaf. Håller tummarna hårt slutna på att det håller i sig)

Jag är för poppis
Jag är en 11-årig tjej som är jättepopulär (bland mina tjejkompisar, inte bland killarna) och det är faktiskt ett problem. Jag är kompis med typ alla tjejer och några killar. Det går inte en dag utan att minst en person frågar mig om vi kan vara efter skolan. Jag får typ aldrig tid att göra läxor, umgås med familjen eller sitta på mitt rum och bara göra vad jag vill. För jag är väldigt snäll (inte för att vara skrytig men...) så jag klarar inte av att säga nej om någon frågar. Det är väldigt jobbigt! Jag kan liksom inte bara säga: "Nej tyvärr, jag orkar inte i dag", fast jag känner så. Jag måste hitta på en lögn-ursäkt istället, som att jag ska till tandläkaren. Snälla hjälp mig någon! Vad ska jag göra för att slippa ljuga?
/ Vantejag =) <3


Detta får mig att tänka på något som kallas för "Falsk snällhet" vilket är att man inte kan säga emot och ifrån. När folk som inte kan säga ifrån säger att dom är "för snälla" eller som i detta fallet då hon skriver "jag är väldigt snäll så jag klarar inte av att säga nej om någon frågar" så blir jag faktiskt lite irriterad. Det handlar inte om att vara snäll. Det är falsk snällhet. Det är inte äkta snällhet om man inte gör det som känns rätt för en själv. Sen såklart det är jobbigt att inte kunna säga till om att man faktiskt inte orkar göra något, men denna lillen låter ju lite otacksam. Liksom "Hej det är så synd om mig för jag har så många kompisar". Och jag vet, hon är bara 11 så då får man vara lite knäpp men tänk om någon liten plutt som inte har några kompisar läser detta och känner sig ännu sämre. Blä. Nej. Oj. Vad mycket det blev om detta nu. Egentligen ville jag bara lägga upp den för att jag tyckte den var skojig. Speciellt det där med skrytig. Hehehe. Så nu ska jag vara tyst.

Måste. Permanenta. Det. Snarast.

Ser man ens hur det ser ut ordentligt?
Det är frågan som ni inte kan svara på men som jag undrar.
Jobbigt läge.

Nu ser jag och Tove iaf ut som twins med våra vågiga hår.
För det är viktigt det där med vad det är.
Vågigt är det. Inte lockigt.
Så säg inte fel nu för då blir tove arg(are än vanligt) (hehehe) (heh) (eeh)

Nu är jag iaf supertaggad på att permanenta håret!
Skulle bli AWESOME!

Julian Casablancas - Left and right in the dark


Ja. Igår var jag inne i stan och köpte present åt Cili och köpte grejor till mig själv med Lollo, Tove och Hillevi på dagen. Sen så hade Cili (en as god) middag för hon har blivit 19 stora år! Och Siri hade bakat jättegod tårta och biskvier så det var gott all the way. Sen drog vi alla till Philip som hade fest. Det var en fin dag! Och kväll!

Och oj! Nu är klockan typ tre och jag ska ju dansa affro dans på friskis! Och jag som inte ens kommit ur min lilla pyjamas. Men det är bara att skutta upp som gäller, antar jag.

Asbra låt där uppe förövrigt.

Byebye.

Att ha sovmorgon från första lektionen och börja 10:45, men ändå behöva gå upp 07:30 för att plugga.
Den känslan.

Jaja. Jag har iaf hunnit med att laga mina stövlar med inte ens silvertejp, för det hittade jag ingen, så det fick bli med sån där brun tejp man brukar stänga kartonger med.
Så.
Det kommer nog hålla utomordentligt bra.
För mina gummistövlar är ju gjorda av kartong.
Och kartong ska ju kunna hålla vattentätt i snöstormar.

I come in peace.

I go in peace.

Söt tjej har varit på musikal och haft skoj. Blivit trött tjej. Söt och trött tjej ville bara säga hej. Söt och trött tjej är för trött (och söt) för att orka skriva mer än så. Trodde ni ja. Söt och trött tjej har också ätit ganska precis. Blivit mätt tjej. Söt, trött och mätt tjej har idag stått på en stol medan linnéa legat under den och snurrat på den och samtidigt som carro filmat spektaklet. Blev då snurrig tjej.
Söt, trött, mätt och snurrig tjej. Det är jag det.

Peace, Love and Understandin'
(mitt absoluta livsmotto... eller... vänta nu)

Daniel Adams-Ray - Gryningspyromanen


Jag repeatar denna asbraiga låten just nu.
Så som jag börjat göra med alla låtar jag upptäcker nuförtiden.
Så jag tröttnar på dom jetefort.
Fail.

Igår flängde jag omkring ganska mycket och ganska random. Först var jag, Tove, Louise, Tobbe, Skogis och Fippe och bowlade. Sen satt vi på OJOJOJ och chillade. Sen gick vi till donken. Sen åkte jag, Tove och Louise ut till Ivins utflyttningsfest. Eller jag och Tove åkte ut lite senare än Louise. Typ mitt i natten rättare sagt. Och rätt ska va rätt.
Gud vad många smådraman som kan gömma sig på en och samma hemmafest, det ska jag säga er.
Men det var en fin och rolig kväll!
Jihooooo!

Hejdå.

Jag har mörkmörklila naglar (typ svart men jag känner ändå bestämt att näää det är det inte) och känner mig tüff.

Jag pluggar också. TUFFT som tusingen!
AH. Jag känner mig så konstig och flängig i humöret. Ska allt bara bli som det var innan nu eller? Ska jag bara glömma och gå tillbaka? När det inte är det jag vill. Framåt då? När allt bara får mig att känna mig så osäker, ledsen och... fel. Går det att gå framåt då? Dumma frågor som rubbar min pluggning. Men pluggspärren känns iaf inte lika tung nu, konstigt nog. Det är ju iaf bra. Fastän det säkert kan bero på att jag nu inte känner att jag duger ifall jag inte skulle göra läxan, medan jag förut kände mig lite mer duglig trots att jag inte gjorde något.
Jag vill bara spela piano och ta i ända från magen och till gränsen på skriksjunga och få koppla bort allt förutom mina fingrars förflyttning och min rösts styrka. Den där styrkan som jag borde hitta utanför min röst. I hela min kropp ska den finnas. Och sjunga och känna styrkan så att jag tillslut glömmer bort magstödet men klämmer i ändå och får lite ont i halsen. Men det gör inget. Behöver ju inte tänka på något alls längre. Trycka ned tangenterna med mer kraft än innan och inte bry mig om när kraften får mig att slinta. Bara fyllas upp av musiken och känna det som musiken och texten förmedlar. Leva mig in i låten så pass mycket att jag glömmer allt. Fly bort från mig själv en stund.
Men imorn går det inte att fly något längre.
Och jag orkar inte att dramat aldrig tar slut trots att det faktiskt är slut.
Önskar att ett slut bara kunde vara så enkelt som slutet på en låt är.
Att när man sjunger den sista raden i texten och spelar den sista tonen och låter tonen hänga där tills den klingat av helt och allt som hörs är tystnad. Att det då. Då är det bara slut. Och man sitter fortfarande med händerna över pianot, med sin nästan slutkörda hals och fortfarande med låten i sig och bara andas. Andas men börjar sakta resa sig upp, för nu är låten slut. Andas och går vidare för nu är det ju slut. För att man måste gå vidare då. För att nu, nu är det slut.