Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Fett sneaky det här nya på facebook att man inte behöver avtagga sig från bilder, man kan bara ta bort att de visas i ens logg. Dvs, den som la upp bilden kan inte få reda på att man tagit bort bilden från loggen genom att leta efter untaggs.
Om de inte går in på ens profil förstås.
Vilket jag precis gjorde.
Och märkte att folk gjort så i bilder jag lagt upp (*host*ag*host*nes*host*)...
FINA bilder också tillråga på allt(!!!!?!)
...
Era sneaky bastards.
Jag som trodde att ni inte avtaggat er för att ni tyckte om dom vavava?!??!!?!
Makin' me oh so sad! :'(((

Fast jobbigt det här med bilder på facebook och att taggas på bilder man inte vill va med på. Ja, ack och ve. Bra då att kunna va sneaky...

Men JOSSE SEES YOU!!!!

Ska äntligen få sätta mina tankar om heteronormativiteten i Sex and the city och seriens oförstående av de som inte passar in i ramen hetero eller homo på papper på genusvetenskapen! (love it!)
Har stört mig på detta ända sen Charlotte säger "I'm very into labels: gay - straight. Pick a side and stay there" och då Carrie säger att hon inte ens tror att bisexualitet existerar.....
Så... jag finns inte alltså....? Men YAY gullegummzzzz love u för att du förklarar saker och ting så att jag ska komma ur min "förvirrade" sexualitet och äntligen bara välja en sida. För inte kan jag väl gilla BÅDE killar och tjejer? Sånt är ju bara tokerier.......

Asså.
Älskar ju serien.
Men minus dessa tre avsnitt:

1. Det där dialogen om bisexualitet utspelade sig i då Carrie dejtade en kille som varit tillsammans med både tjejer och killar.
2. Det där Samantha blir tillsammans med en tjej och de andra säger saker som "she just ran out of men" som förklaring till varför hon blev det (ifrågasättande av att tjejer kan intressera sig för tjejer på det viset samtidigt som de aldrig ifrågasatt deras bögkompisar) samt inte säger att hon är bi utan direkt försöker passa in henne i någon av mallarna homosexuell eller heterosexuell genom att prata om henne som först straight och sedan lesbisk med att beskriva det som att "poff!" så blev hon lesbisk.
3. Det där tjejerna pratar om o-omskurna män som om de var det mest onaturliga och äckliga på jordens yta när det ju är mer "naturligt" än att vara omskuren. Detta har inget med heteronormen att göra. Men fortfarande en annan irriterande norm i USA.

Älskar förresten att jag skrivit mer här än i min text änsålänge hehe. Men men, skönare skrivformer här på bloggen än i allvarlig textanalys så totally worth it.
Godnatt.

Fan asså, denna helg har varit grym. Blir glad i magen. Har bara varit med fina, roliga, sköna människor hela tin'. Måste sluta bli överraskad över detta faktum. För jag är verkligen omringad av underbara människor!
I fredags firade vi Frida på 19-årsdagen. I lördags träffade jag mormor med Elli och mamma och så hade Hedvig hemmafest på kvällen. Idag var jag med Tove och hennes peeps och senare med Jojo och Emil.
Och imorn ska jag till skolan där det också bara finns fina människor.
Nä. Har inte så mycket mer att säga.
Livet känns bra, helt enkelt.

VÄRLDSAMYSIG BÅÅÅTTUR med farbror som förare först:






GO MIDDAG sen där jag inte fota särskilt mycket:






Fy skäms på mä...

Vill nästan ta tillbaka min kärleksförklaring från häromdagen. Börjar nämligen tvivla på om den är besvarad längre... För vet ni vad. Måne har börjat LÅTA! Hon har inte låtit under hela sitt liv typ. Inte Nutte heller för den delen. De har varit tysta som möss. Och nu på senare år har det på sin högst kommit ett ytterst ynkligt litet "pip" från dom. En gång om året. Max. Men nu... Både igår och idag skrek hon till riktigt ordentligt när jag skulle lyfta upp henne. Och idag. Då strök hon även bak öronen (= inte glad katt) under skriket! Hallååå? Vad har hänt? Såhär har hon aldrig betett sig mot mig förut? Hon som alltid brukar vilja mysa! Önskar hon ville prata om vad som var fel istället för att ryta. För om det ska fortsätta på det här viset kommer hon väl snart äta upp mig. Dumma Måne. Jag som bara ville gosa.
Tjocksmock.

blir trött på mig själv när jag ska låta så vis. duktig liksom. säga saker som att "ja förut tänkte jag ju sånt, men inte nu. nu vet jag bättre" typ. för det låter liksom lite som att jag tycker att jag är fett... världsvan? men att jag inte bara kan säga/skriva (speciellt i bloggen har jag märkt) grejer om att jag känner mig nere utan att påpeka för mig själv att "men jag har mått sämre!" som att jag inte bara vågar säga att jag är ledsen. fast man är ju inte på topp hela tiden faktiskt. men känner alltid ett behov att rättfärdiga min deppighet genom att påpeka min glädje. typ. eller hur jag nu ska förklara det. är rädd för att vara ledsen ibland tror jag. och att andra ska se det. tror det är ganska svenskt. kan bli jätteirriterad på frågan "hur mår du?" ibland. vi menar ju alla väl. men det är ju inte som man till en bekant svarar "nä inge vidare, pmsar som FAN. är påväg hem för att ha ångest, äta choklad och gråta till sorglig musik. själv då?" man svarar ju alltid något i stil med "det är bra, lite trött/sjuk bara, annars så är det fint!" för dom grejerna är okey att gnälla om. inte om emotionella. och dom gånger jag inte har känt för att ljuga om ett dåligt humör säger jag på min högst "jovars. det funkar." lite som att säga att man mått bättre men även sämre. väldigt PK. eller tror jag ofta svarar sådär när jag tänker efter. även om jag är på gott humör. lite svenskt det med. inte säga att man är lycklig och inte säga att man är olycklig. bäst att vara lite lagom i mitten. knazzz. världen. vad gör vi? kan vi inte bara släppa sådana formaliteter och säga att man har en dålig dag och inte är glad utan att mötas av ett skräckslaget ansikte? blir så lätt att man jämför sig själv och sina humörsvängningar med alla überlyckliga människor som går runt omkring en. alla de människor som säkert också har humörsvängningar och som är osäkra, rädda och nere ibland men som ändå svarar med ett "det är bra, själv?" för att de inte heller vill att någon annan ska veta att de är ledsna. eller inte vill lägga för mycket på andras axlar, tänker att man ska sköta sina problem själv(också typiskt svenskt btw). eller så är allt detta bara ett önsketänkande från min känslostormande hjärna... fast nä, det är såhär. en vet ju genom erfarenheter. är världsvan vettni.

Ni tittar på Ms. Pluggar Von Sämst.

Måste hit och måste dit. Jag har läst tre av typ 80 sidor som vi måste läsa innan vi kan börja på skrivuppgiften som ska va klar till på torsdag. Och jag bryr mig inte ens. Känner mig så careless. Och lite mysigt nöjd bara. Är så tillfreds med att titta på Ally Mcbeal och lyssna på musik och läsa en skita rolig blogg istället. Känner ingen motivation till att skriva en bra text. De blir ändå inte betygsatta. Tentorna är anonyma så det finns ingen chans att dessa skrivuppgifter kan komma med på betyget. Dvs att vi bara skriver för att öva oss. Och för prestationsångesten av att alltid göra bra ifrån sig. Men jag låter inte den komma in för tillfället. Orkar inte ha den i min nöjdhet. Känner mig verkligen så himla motivationslös? Illa. Men som sagt: Jag bryr mig inte om det. Hållbart? Nej. Men skönt? Ja.

TJAARRÅ!

Och så har storasyster lyckats tala vett i mig på kvällskvisten. Igen. Och känner att jag på något sätt blev friare nu. Igen. Blir ju så lätt förvirrad. Rädd för att gå framåt så då går jag bakåt. Classic josse. Men nu är jag talad vett i. Så nu förstår jag lite mer varför jag drog mig själv bakåt. Gäller att fråga varför vettni. Sig själv alltså. Nu är det framåt marsh som gäller! Så som det varit hela sommaren. Så ska det också fortsätta hela hösten.
Puss och godnatt.

Har vindsurfat hela helgen.
Bevis:
Och nu har jag ont. Speciellt i sidan av mitt högra knä för jag landade jätteknas på brädan och nu kan jag typ inte böja ordentligt på benet och det värker som bara den. Det göör ooont. OO så ooont! Buhu. Snyft snyft. Stackars stackars lilla josse.
Jaja, nu räcker det.
Förutom den incidenten så var det kuuuul! Men svåååårt!!! Eller igår var det ingen vind och jag kände bah att "Herrejävlar vad det här var lätt. I'm queen of the surfbräda! ÅÅÅH KAN DET BARA KOMMA VIND JAG ÄR REDO!" (OBS! Bilderna från den dagen)
och idag blåste det på och det var jättemycket vågor och då var tanken mer
"Aaah, hjälp, vart tog mina skills vägen??! Amen nurå, nu gåre framåt här, JIHOO, nejnejnej *plums*"
Sen det där med knät...! Håhåjaja. Ack och ve.

Jag har även hunnit med en ölkväll med genusvetenskaparna och en födelsedags/going away-fest hos indra!
Kul att ha inspirerande, roliga, fina människor runt omkring sig!

Godnatt.

Det närmaste till mänsklig fysisk närhet jag får nuförtiden är min katt Måne. Hon är tjock, söt och kramgo. Och hon är världsbäst på mysa och att bli kramad. Men måste ju säga att det inte riktigt är samma sak. Det är ju inte som att hon sträcker ut sina tassar åt olika håll och bjuder in mig på en riktig omfamning. Men hon finns alltid där när jag behöver någon att krama eller är på myshumör. Och ibland när jag bär henne och hon då är precis mot min bröstkorg och mitt hjärta så tänker jag att jag verkligen älskar den här lilla krabaten. Hon får mig att bli lite orolig över att jag kommer bli en sån där crazy cat lady när jag är stor. SÅ fin är hon. För förutom den oron så gör hon mig bara glad och trygg. Myskatt. Go och världsbäst är hon. Min katt är bättre än din, är alltså det jag vill komma fram till.

just sayin'

 

och btw.

varför vill jag bara ha honom?

HET!

måste vara något med sättet han tar i när han sjunger och att han sjunger om HARRY POTTER.

den kombon kan inte gå fel lixx.

Nu ska jag ta tag i mitt liv och gå på en promenad med Matilda.
Har nämligen ända sen i söndags låst in mig själv (minus lite skola igår då) för att plugga, men inte hjälper det för det ju! Har läst hela 2 av 4 texter och har inte börjat på min egna text än. Och så länge jag bara sitter hemma och känner mig dålig för att jag har massa tid till plugg som jag inte använder (tittar på/läser bara massa annat som har med feminism att göra och tänker att "ja nu är jag ju inte helt ute och cyklar från pluggandet iaf!"). Ja, då blir jag ju bara nedstämd och när jag är nere pluggar jag ännu sämre. Bättre att göra något roligare så att, ja inte fan vet jag. Jag vill bara inte sitta inne längre (ska därför även shoppa lite imorn hade jag tänkt... hehh) HEJDÅ datorn.

(Några år gamla dagbokscitat:)

"dom små bajskorvarna ser förbi mig hela tiden på något sätt. dom ser inte mig som en tjej, och det gör att dom nästan inte ser mig alls."
"ingen hör mig när jag ropar. det låter fett djupt. som om det har någon mening bakom det. men det är bara punkt slut kort och gott att ingen hör mig. jag kan skrika hur högt som helst, men ingen hör när jag säger något för ingen bryr sig om att jag ska säga något."
"när jag skriver detta kommer allt det här 'men det är inte sant att dom gillar mig, så varför ska jag fortsätta säga det till mig själv?' jag ORKAR INTE att jag tänker så här. att jag inte bara kan tro på att jag är omtyckt. om jag skulle ha en normal hjärna som inte tänkte igenom allting som hände runtomkring sig, händelser, samtal, blickar m.m. som inte analyserade sönder allting och alla. som inte tänkte så förbaskat för mycket. då skulle jag säkert vara mycket gladare just nu."

Asså. Jag beskyllde mig själv för så mycket. Inte konstigt att jag tvivlade på hur omtyckt jag var när jag folks agerande gjorde så att jag kände mig förbisedd. Men såklart att det inte var de andra som gjorde något fel i min hjärna. Visst, jag skrev och sa också att de var dumma, men jag fortsatte ju ändå att vara med folk som gjorde att jag kände mig dålig och jag sa aldrig emot om det. Bara tog emot och försökte att ändra mig lite, passa in bättre i hur jag trodde de ville att jag skulle vara (/passa in bättre i den kvinnliga könsrollen) så att folk skulle lyssna. Få folk att förstå att jag var värd att lyssna på. Att tycka om. Men hur skulle jag kunna tro på att de tyckte om mig om inte ens jag själv tyckte om mig på riktigt? Och dom gjorde ju det. Jag var ju ändå omtyckt precis som jag var också, på annat håll åtminstone. Överanalyserandet och hela rubbet var omtyckt. Men att läsa dessa gamla dagboksgrejer som jag skrev när jag var nere får mig att låta som om jag typ var mobbad? Sanningen var egentligen att jag tolkade allting i en negativ ton hela tiden bara. Är nästan helt säker på att även de som fick mig att känna mig dålig tyckte om mig. Dom sa ju det! Var bara jag själv som inte tyckte om mig och sa att de inte tyckte om mig. Men om nu fallet var så att jag hade rätt i min negativitet, så vill jag bara att jag skulle ha vågat stå upp för mig själv och inte sett det som min förlust, utan deras. Vill bara åka tillbaks i tiden och berätta detta för mitt yngre jag. Att bara släppa andras behov och förväntningar på mig och bara vara. Det är ju då man får som bäst respons också. Men on the bright side - jag lyckades bli ett levande bevis på hur könsroller kan påverka en negativt. Underbart.

känner mig äventyrstörstande!!!!!! hur töntigt ordval jag än må ha gjort!!!!!!! vill ut i världen. lämna massa gammal osäkerhet, gamla känslor, gamla roller och gamla tankar här hemma. och sluta älta saker. det vill jag göra. tänkte på det när jag såg på håkan i fredags. fick en sån otrolig nostalgiupplevelse av att se honom på grönan. och någonstans i hans virrvarr av kärlekstexter så var det någon rad som fick mig att tänka till. kommer inte ihåg vilken. men den fick mig att tänka att "jag kan verkligen aldrig släppa nånting. fyfan vad skönt det vore att bara gå vidare helt". jag ältar liksom idag flera saker som hände i högstadiet och framåt. fortfarande! kan. inte. släppa. massa scenarion med ett stort "TÄNK OM" eller "OM INTE" på. vill bara kunna känna att what's done is done och att det är dags att gå vidare nu. det är liksom som att så fort jag inte har något nuvarande att älta så tar jag fram gamla grejer istället. men för några veckor sedan ältade jag inget. allt kändes bra och lugnt och jag kände mig bara avslappnad, positiv och glad. har varit så typ hela sommaren! men på sistonde har det hänt för mycket som påmint om det gamla. vilket får mig att fatta hur svårt det är att släppa det gamla ältandet och tankarna och känslorna utan att förlora personer på det. eller svårt att bryta en roll man inte längre trivs med och samtidigt vara med de som sätter en i den rollen. man halkar liksom direkt tillbaka till gamla tider. hur jag var och kände mig förut. och jag gillar det inte. var verkligen inte glad och säker då. och nu vill jag ju bara släppa allt gammalt. bara hålla kvar vid det nya som gör mig starkare. men inte förlora någon på det. usch jag känner att hela den här texten är så mitt gamla jag att skriva också. skulle inte skrivit detta för bara en månad sen... oh fudge. nu ska jag sluta gräva ner mig såhär. jag är för bra! jag behöver inte dessa gamla osäkerhetsältande längre! pusshej, mig själv (jossefinaste). ska ge mig en ordentlig kram innan jag sover.

Påväg till och på fabians landställe i veckan:




HÅKAN PÅ GRÖNAAAAN i fredags:




Sommar!s avslutning igåår:




Har för snygga kompisar.
Måste börja umgås med fulingar så att jag framstår som värstaste baben.
hehe.
Speciellt bilderna på jojo och joel från landstället är fina.
hehehe.

I över ett år har Statistiska Centralbyrån valt ut att ringa mig (en av dom lyckligt få lottade i sverige. OBS inte frivilligt..) och frågat om min jobbsituation osv med tre månaders mellanrum. Kan ju demonstrera hur lite av dom samtalen brukar utspela sig:

- Har du något arbete just nu?
- Nej
- Skulle du vilja ha ett arbete just nu?
- Ja absolut!
- Så det betyder att du har varit arbetsökande under de följande månaderna?
- ... ehh Asså... erhm... nä.

Och det är ungefär där som skuldkänslorna sätts igång.
Sedan brukar de alltid fråga om jag fortfarande är ensamstående utan barn också... (som om jag på tre månader hunnit bli gravid OCH redan ploppat ut ungen..?) Och massa annat skit som aldrig har förändrats heller.
Mycket irriterande.

Och idag skickade de mig en VALFRI inbjudan till en ny undersökning (där jag igen lyckats bli en av de få utvalda) som skulle hålla på i ett halvår. VALFRI. De tror alltså att jag efter mer än ett års av terrande frivilligt skulle ställa upp på mer?
HA! NÄ NU ÄRE PAYBACK!
Iaf en liten sådan. För nu är det nog.
Jag har gjort mitt för den svenska statistiken för en bra tid framåt.
Nu får dom faktiskt skaffa sig en ny favvomedborgare.

av någon anledning började jag läsa allt som skrivits i min studentmössa för en stund sen. har inte kollat i den sen vi tog studenten typ. och nu började jag gråta lite över allt fint som stod där. inte för att jag saknade gymnasiet, utan bara pga mitt eget ego. det är så fint när folk skriver/säger fina saker om en själv! man borde bara säga sånt mycket oftare till varandra! ska bli bättre på det. för det finns så himla många fina, underbara personer där ute som kanske inte ens fattar hur fina jag tycker att dom är?! och flera fina älskade vänner som jag egentligen bara skulle vilja skölja över med kärlek och pussar och kramar varje dag hela tiden! men det gör man ju inte alltid. fastän mitt lilla hjärta bara pumpar runt massa kärlek till folk. åh vill bara ringa vänner och säga att jag älskar dom nu. dumt att jag alltid får såna här tankar och impulser mitt i natten bara...

Förstår inte varför det skulle va okey att män tvingades springa runt nakna och göra tävlingar i Robinson. Tänk bara ifall det hade varit tvärtom. Om någon ens hade föreslagit att det skulle vara tvärtom. Den hade ju typ blivit avskedad på momangen eller åtminstone fått en tillsägelse om att tänka mer jämställt. För att det kunde verka som om de ville göra kvinnor till sexobjekt ifall de skulle va nakna. Fast männen gjordes inte till sexobjekt nu. Men det är det som är ännu en grej också. Att ifall det hade varit kvinnor som sprang nakna i robinson hade det direkt kopplats till sex. Nu när det var män så tyckte tv4 att det var okey att sända det. De sa att de såg det som ett humoristiskt inslag i Robinson... Som sagt, hur humoristiskt hade de sett på saken ifall det hade varit tjejer som hade tvingats springa nakna? Inte alls, skulle jag tro. En av de manliga deltagarna sa till expressen att "Vi tyckte det var lite diskriminerande nästan, med tanke på att tjejerna inte fick göra det, bara vi" Det var bra att han reagerade, men asså, vadå nästan? Det VAR diskriminerande. Mot män! Känns som att det idag borde vara accepterat att säga det men bilden är ju fortfarande skev märker man. För nakna killar = En rolig grej bah! Nakna tjejer = Sexobjekt & offer.

Jag hade mitt första gruppseminarium idag i Genusvetenskap (det ägde!). Är fortfarande uppe i tänket, som ni kanske märker. Men å andra sidan, så är jag väl alltid det.