gammalt hederligt ordbajs
mm en sån självhat-kväll. sånt är trevligt. eller inte men aa. kan liksom komma på mig själv med att längta efter en kväll för mig själv då jag bara får ligga hemma och trycka ned på mig själv och lista upp varför jag inte är värd nåt och bara gråta lite och må piss. antagligen för att jag känner mig trygg i den vanan. för så länge jag har självhatet i schack och nära till hands så kan man liksom använda det i de flesta situationer som bortförklaringar till folks beteenden. att de inte skulle tycka om en asså. men jag har inte haft så många självhatskvällar på senare tider. och det gör mig rädd. jag klarar inte av att vara glad för länge. är inte van. jag är ju lite av en bergochdalbana i humöret med djupa dalar och höga kullar och det är fan jobbigt. för det är lättare för mig att befinna mig nere i djupa dalar än höga kullar. och fallen från kullen till dalen kan gå på bara nån minut. jag gillar det inte. men samtidigt så är det ju såhär jag alltid har varit och då kanske det bara är läge att acceptera att jag är sån här. men det är något som tar emot. typ att om jag själv skulle acceptera att jag är känslosam och neurotisk och bara rulla med känslovågorna så skulle jag missa det faktum att andra kanske skulle tycka att jag var jobbig där jag rullade fram. om jag tycker jag är jobbig så känns det inte lika hjärtskärande att andra skulle tycka det. för jag visste det redan. liksom. och om jag inte orkar med mig själv så är det förståeligt om andra inte gör det. så tror jag "logiken" funkar i mitt huvud. men nu är jag för trött för att kunna formulera hjärntumultet någe mer.