Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

HAHAHA!
Jag la precis på telefönen med jojo.
Och jag kom på en grej!

När vi gick i sexan-sjuan brukade vi girls alltid ringa massa hemifrån jojo (för hon hade nummerpresentatör=ASBALLT). Dels busringningar och dels brukade vi ringa till våra killkompisar i klassen och förhöra de om olika grejor. Ibland om varför killar var på ett visst sätt i allmänhet, men oftast om vilka de tyckte va söta och vilka de var kära i osv (hihihibuusigt).
Vi brukade ringa flera olika, beroende på, men speciellt arvid och anton ringde vi mycket kommer jag ihåg. De var roligast att prata med för de var dem enda som kom med något juicy material.
Det gick dock inte att ha på högtalarfunktion på hennes telefon så vi pratade alltid en i taget. Medan en pratade satt vi andra och fnissade och pratade massa i bakgrunden. Typ tipsade om saker den med telefonen kunde säga, saker som var jättebusiga. Typ: "Fråga om han tycker du är söt, för det märks så tydligt!!!! hihi!" eller något annat som var HELT otänkbart att man själv skulle kunna säga. Ibland, som när vi ville få ut om en av pojkarna gillade en av oss, låtsades vi att den personen av oss i fråga inte var där för att kunna fråga något om den i hopp om ett ärligt svar. Fast hon egentligen satt bredvid och fnissade och lyssnade spänt.
Vi brukade fråga pojkarna om de hörde något av vad de andra sa i bakgrunden och de brukade alltid säga nej, så vi pratade på utan några tankar på att de kanske kunde höra oss.

Sen.
Sådär, nån gång i nian.
Då pratade jag med arvid om just det här.
Samtalet gick till ungefär såhär:

Jag - ÅH! ÅH! Arvid, kommer du ihåg när vi tjejer alltid brukade ringa dig och fråga ut dig om massa pinsamma saker?
Arvid - Hehe, ja det kommer jag ihåg!
Jag - Och vi andra som satt i bakgrunden och sa massa grejer som vi tyckte att den som pratade skulle säga!
Arvid - Haha, ja och ni som inte tänkte på att det kunde höras in i luren!
Jag - Ja, men du hörde ju inte heller, HAH!
Arvid - Tror ni ja...
Jag - Vänta... så du menar att du hörde vad vi sa?!
Arvid - Ja! Hur kunde ni tro att jag inte hörde när ni typ skrek?
Jag - Va? VA?! Vafan! Varför ljög du och sa att du inte hörde?!
Arvid - Det hade ju inte varit så smart. Vad hade jag fått ut av samtalen då?


Fan. Killar är alltså smartare än de ser ut.
Väldigt osmidigt av oss, flickor.
Kanske inte en av våra starkaste stunder intelligensmässigt.
Men fyfan vad kul det var!
Nästan så att jag blir sugen på att börja busringa igen... Hmm...