Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

HEJ jag lever.
hej JAG lever.
hej jag LEVER.

Och det är ju folk som faktiskt är inne på den här bloggen ibland. Förstod ju inte jag.

mm en sån självhat-kväll. sånt är trevligt. eller inte men aa. kan liksom komma på mig själv med att längta efter en kväll för mig själv då jag bara får ligga hemma och trycka ned på mig själv och lista upp varför jag inte är värd nåt och bara gråta lite och må piss. antagligen för att jag känner mig trygg i den vanan. för så länge jag har självhatet i schack och nära till hands så kan man liksom använda det i de flesta situationer som bortförklaringar till folks beteenden. att de inte skulle tycka om en asså. men jag har inte haft så många självhatskvällar på senare tider. och det gör mig rädd. jag klarar inte av att vara glad för länge. är inte van. jag är ju lite av en bergochdalbana i humöret med djupa dalar och höga kullar och det är fan jobbigt. för det är lättare för mig att befinna mig nere i djupa dalar än höga kullar. och fallen från kullen till dalen kan gå på bara nån minut. jag gillar det inte. men samtidigt så är det ju såhär jag alltid har varit och då kanske det bara är läge att acceptera att jag är sån här. men det är något som tar emot. typ att om jag själv skulle acceptera att jag är känslosam och neurotisk och bara rulla med känslovågorna så skulle jag missa det faktum att andra kanske skulle tycka att jag var jobbig där jag rullade fram. om jag tycker jag är jobbig så känns det inte lika hjärtskärande att andra skulle tycka det. för jag visste det redan. liksom. och om jag inte orkar med mig själv så är det förståeligt om andra inte gör det. så tror jag "logiken" funkar i mitt huvud. men nu är jag för trött för att kunna formulera hjärntumultet någe mer.

Först gjordes denna...........

(Eller större bild: https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/1510645/images/2012/bl_195567271.jpg)

MEN SEN
kom detta underbara svar. "hur man gör om en vit kränkt man till en feminist"

(Eller större bild: https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1510645/images/2012/najs_195567432.jpg)

Och så stod allting rätt till i världen igen.

Puss och godnatt. Idag har jag ätit massa våfflor. Men godnatt nu. Eller ska läsa Hungerspelen. Kan vara en av de bästa böckerna jag nånsin läst. Men godnatt sa jag ju.

Nu hände nåt sånt där knasigt igen. Att en person som jag tycker är cool sa till mig att den tyckte jag var fett cool. Jag blir alltid så förbryllad när någon säger så om mig. Jag själv känner mig ju som en tönt. På ett bra sätt alltså. Jag har liksom embrased töntigheten och jag gillar det. Så förstår liksom inte. Men okej.

woah många känslor i min lilla kropp just nu. känner mig ganska överrumplad. den här veckan har varit fylld av starka känslor, kan man säga. chock kanske först och främst. sorg. glädje. rädsla. ilska. kärlek. osv. för mycket att hantera typ. vaknade jättetidigt och kunde inte somna om. så har tittat massa på halv åtta hos mig. så himla mysigt program. jaja. ska väl klämma i mig något att äta också. fast vill typ bara ha smoothie eller något. fett gott. men ojojoj vad jag har saker att smälta i lillhjärnan nu iaf. ta in. ojoj. är liksom glad men så mycket annat också. aaah. hjälp.

Första gången jag haft den här känslan så starkt. Att något lifechanging har skett. Att jag har kommit till en ny milstolpe. Vågar inte riktigt tro på att det är lifechanging än. Men känslan inom hela mig säger mig att det är det. Och jag känner typ som att jag är i sorg. Sörjande. Jag sörjer just nu. Extremt mycket. I hela kroppen. Kan liksom inte likna det vid något som jag nånsin känt. Jovisst har jag sörjt på något snarliknande sätt förut, men inte såhär starkt. Såhär äkta och fullt ut. Inte ångest. Bara sorg och det gör ont. På samma gång som jag är stolt. Och jag känner mig sjukt vuxen på riktigt. Jag känner mig fri, typ. Stark. Men fortfarande så gör det ont och jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare helt. Jag vet inte vad som kommer hända nu. Men det känns definitivt som en milstolpe. Känns som att detta kan ha varit det bästa och värsta som nånsin hänt mig. Men sorg brukar ju bli bättre med tiden. Tills dess så får det vara okej att jag sörjer och är ledsen. Det är en frihetskänsla i sig att känna att det är okej att vara ledsen och att det är okej att tro på att det inte är mitt fel på något vis. Sjuk känsla det här bara. Ny känsla.

Aa. Bah det jag ville ha sagt. Åker till Romme i helgen för att åka skidor efter att jag haft en liten meltdown i veckan. Så då bestämde jag mig för att fly bort lite. Lägligt nog skulle pappa, Kerstin, Daniel och Rickard till Romme så jag och Kristin hoppa också på. Har inte åkt skidor på sjuuukt länge så kommer antagligen vara awesome. Japp... så var det sagt.

heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej.
på er.
jag är sjukt slut efter en lång helg med massa jobb med tidiga mornar och roliga sena kvällar med kompizar. men idag var det, tro det eller ej, kul på jobbet också. galet, jag vet.
men jag klagar inte på att ha fullt upp att göra. på något sätt gillar jag att känna mig helt slut. då känner jag att jag har levt lite typ. helst vill jag ha så mycket saker för mig att jag flänger runt hela dagen. med typ en eller två vilodagar i veckan då jag bara ligger hemma och kollar på filmer och serier varvat med det. då mår jag braaaaaa.
men nu är jag trötter. (soft ju) så blir snart sovdags för mig. såhär tidigt?! liksom. jag som inte kan somna innan tolv-ett i vanliga fall typ. fast först ska jag titta klart på sound of music och tänka mig in i att det är jag som spelar Liesl och sjunger "I am sixteeeeen, goin on seventeeen". godnatt.

Fick en välbekant stress-skuldkänsla idag när jag satt och slöa. Tänkte och kände att jag ju inte får glömma att plugga också. Sen kom jag på att jag ju inte har något som jag pluggar för tillfället. HALLELUJAAH. Nu när jag är ledig så är jag helt ledig. Inget jag behöver läsa på eller plugga in emellan mina slöerier och kompisar. Inga måsten.
Det är först nu som jag faktiskt känner så helt. För musikalen med replikerna och det var ju ändå något man skulle kunna utantill och som gav en viss sorts press på mig själv. Men nu när vi klarat av föreställningarna så kan jag bara ta det lugnt på riktigt. Efter en livstid av plugg, känns det som.

Tycker det är lite intressant det här med bästisar. Det där med att stämpla kompisar så fast i rangordning. Jag själv har ju gjort så när jag var yngre, men ändå. Det är lite knäppt egentligen. Och ännu mer intressant tycker jag att det är när folk gör det i åldern vi är i nu. Asså, ja kul för alla som känner att dom har en specifik bästa vän som de står så mycket närmre än vad de gör med någon annan. Absolut. Så inget ont. Bara lite förundran. Detta med att rangordna kompisar. Hört flera stycken som på sista tiden pratat om folk/presenterat folk som "hej det här är min bästa vän blablabla" och varje gång så blir jag lika förundrad. För även om jag skulle haft en bästa vän av mina vänner så tror jag inte att jag skulle presentera den som min bästa vän. Jag menar, tänk på ens andra vänner. De kanske blir ledsna ifall man är ett gäng på typ fem pers. Eller om man står flera personer nära och så bah "aa fast blabla är ju faktiskt min BÄSTA vän"... Kul att få den slängd på sig. Sen att man när man är ensam med den personen kan säga att den är ens bästa vän, fine. Go nuts med kärleken då. Men att hålla på att deklarera det till världen hela tiden känns så himla titta-jag-har-faktiskt-kompizar. Typ.

asså kulle lätt köpt den här utklädnaden om jag haft en BFF. Så att HELA VÄRLDEN kan se att vi är vänner <3<3<3<3<3<3

Ps. Ja, jag vet. Bittert inlägg.