Den finns kvar.
Jag har upprepat orden så många gånger nu.
Nekat.
Efter ett tag börjar man undra hur svårt det kan vara för vissa ord att gå in.
Undra; är det inte dags att sluta undra? Sluta fråga?
Är det inte på tiden att börja lita på mina ord?
För ju mer det undras, desto mer förvirrar det mig.
Desto mer jag hör mig själv säga de sanna orden,
desto mer börjar jag tro på att en lögn gömmer sig där inuti.
Den eviga, återkommande frågan tycks aldrig försvinna ur dina tankar.
Frågan som på något vis inte bara borde riktas mot mig.
Som på något vis förstör mer än gör nytta.
Men det förblir bara mina ord mot dina.
Och det är de orden som får mig att se suddigt.
Kommentarer
Trackback
