Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Ibland kan jag tänka på det här med förhållanden. Att älska någon annan människa. Tänka att de som har varit i ett sådant förhållande säger att de har lärt sig så mycket. Undra om de tycker att jag är ovetande eller om de tycker synd om mig för att jag aldrig har älskat någon på det viset. Jag vet att de flesta som har älskat någon så mycket har vuxit, mognat, lärt sig om livet och om sig själva. De verkar helt enkelt förstå allting så mycket bättre än vad de gjorde innan.

Då kan jag verkligen börja undra. Min egna starkaste känsla är att ha gillat någon mycket, kanske varit kär (det beror på vilken dag du skulle fråga mig). Jag har aldrig haft något långt förhållande som har förändrat mig som person. Men jag tycker mig ändå tro att jag trots detta vet så mycket mer om mig själv än vad jag gjorde för bara ett år sedan. Jag har lärt mig att inte bara acceptera den jag är, utan faktiskt älska den jag är. Lärt mig att våga, att det är det viktigaste. Lärt mig tänka att jag kan klara av allt, bara jag försöker. Lärt mig att den enda betyget på mig som verkligen betyder något är det jag sätter på mig själv. Att jag är den personen som jag garanterat kommer ha med mig hela livet och att det är den viktigaste relationen: relationen med mig själv.

Det är i de här stunderna som jag kan undra. I stunderna då jag tycker om mig själv som mest. Tänka, jag kommer nog aldrig ha ett förhållande som rubbar allt vad jag har trott på. Aldrig ett som får hela min basgrund att omformas, för det har jag tagit hand om alldeles själv.
Och jag är så in i lådan nöjd med min renovering att jag inte skulle vilja ha det på något annat vis.