Här skulle en rubrik vara passande
Jag hatar att vissa saker är så svåra att vänja sig vid, medan andra trillar på plats på två sekunder.
Om man har gått hela sitt liv och tänkt på ett sätt så finns det sättet inristat tydligt och klart fastän man kanske slutat tänka på det viset.
Det är så mycket enklare för mig att låta mig själv vara självdestruktiv, för det har jag alltid varit. Om jag inte vill vara självdestruktiv, då måste jag kämpa för det. Sånt kommer aldrig naturligt för mig. Därför är det surt att jag som under en ganska lång tid nu har lyckats låta mig själv vara glad för det mesta, accepterat det faktum att folk tycker om mig för mig, försökt att verkligen tycka om mig själv på riktigt och lyckats med det, låtit mig själv tänka att jag är en god människa, med mera. Att när jag i en svag stund inte orkade hålla uppe den här garden, att det då läckte in lite av det gamla och att det på en gång la sig till rätta. Att min kropp och hjärna väljer att gömma sig i självdestruktiva tankar, för det är där de känner att de har kontroll. Det är så de är vana vid att känna och tänka.
Jag vill inte känna mig som en dålig människa och jag vill inte känna mig jobbig och ivägen och jag vill inte känna mig mindre värdig och jag vill inte känna att jag tynger ned folk. Jag vill känna att jag räcker till, för det vet jag att jag gör egentligen.
Jag hatar också att jag vet exakt hur jag ska fixa det här. Jag har ju lyckats fixa mig själv förut när det var mycket värre. Det gick verkligen inte över en dag, men det gick. Jag har alla medlen men det är som att något tar emot. Jag tänker: inte nu, inte idag, snart. Usch på det. Usch på den här texten.
Glöm bort att jag skriver det här, för jag vill inte känna såhär. Jag kommer inte känna såhär längre. För det fina med att ha mått piss, sedan riktigt bra och sedan lite sämre igen, är att man verkligen vet hur värt det är att känna att man duger.
Så nu ska jag bara sitta och känna efter lite att jag är bra.
Förresten!
Lyssna på bästa låten som jag inte kan få nog av just nu:
Little lion man - Mumford & Sons
Om man har gått hela sitt liv och tänkt på ett sätt så finns det sättet inristat tydligt och klart fastän man kanske slutat tänka på det viset.
Det är så mycket enklare för mig att låta mig själv vara självdestruktiv, för det har jag alltid varit. Om jag inte vill vara självdestruktiv, då måste jag kämpa för det. Sånt kommer aldrig naturligt för mig. Därför är det surt att jag som under en ganska lång tid nu har lyckats låta mig själv vara glad för det mesta, accepterat det faktum att folk tycker om mig för mig, försökt att verkligen tycka om mig själv på riktigt och lyckats med det, låtit mig själv tänka att jag är en god människa, med mera. Att när jag i en svag stund inte orkade hålla uppe den här garden, att det då läckte in lite av det gamla och att det på en gång la sig till rätta. Att min kropp och hjärna väljer att gömma sig i självdestruktiva tankar, för det är där de känner att de har kontroll. Det är så de är vana vid att känna och tänka.
Jag vill inte känna mig som en dålig människa och jag vill inte känna mig jobbig och ivägen och jag vill inte känna mig mindre värdig och jag vill inte känna att jag tynger ned folk. Jag vill känna att jag räcker till, för det vet jag att jag gör egentligen.
Jag hatar också att jag vet exakt hur jag ska fixa det här. Jag har ju lyckats fixa mig själv förut när det var mycket värre. Det gick verkligen inte över en dag, men det gick. Jag har alla medlen men det är som att något tar emot. Jag tänker: inte nu, inte idag, snart. Usch på det. Usch på den här texten.
Glöm bort att jag skriver det här, för jag vill inte känna såhär. Jag kommer inte känna såhär längre. För det fina med att ha mått piss, sedan riktigt bra och sedan lite sämre igen, är att man verkligen vet hur värt det är att känna att man duger.
Så nu ska jag bara sitta och känna efter lite att jag är bra.
Förresten!
Lyssna på bästa låten som jag inte kan få nog av just nu:
Little lion man - Mumford & Sons
Kommentarer
Postat av: Anonym
du är bra.
Trackback
