Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Jag vill inte skriva om ett du.
Det känns så personligt.
Men samtidigt så måste jag skriva om dessa du som är du, du och du.
För du gör mig arg.
Du får mig att inte vilja prata med dig.
Du får mig att inte ens vilja se åt ditt håll.
Du får mig att vilja radera dig helt.
Du får mig att framstå helt fel i din hjärna.
Du får det att se ut som att jag gör fel hela tiden.
Du får mig dock att tro att det är okey att du behandlar mig såhär.
Du får mig att vilja blunda för allt negativt.
Du får mig att tänka att jag inte har något annat val än det.
Du får mig att tro att allt dåligt är värt det.
Du får mig att vilja tänka bort de arga tankarna, fast de är rättfärdiga.
För du får mig att må dåligt.
Du får mig att vara ledsen.
Du får mig sällan glad längre alls, faktiskt.
Du får mig inte på gott humör, du drar bara ner mig.
Du får mig att se dig som orsaken till problemen.
Du får mig att se vardagen som något jobbigt.
Du får mig att jämföra mig själv med dig och se mig som det sämre.
Du får mig att tänka att jag inte kan någonting.
Du får mig att tänka att ingen kan tycka om mig.
Du får mig att inte orka mer.

Men det värsta är att både du och du, och t.o.m du, får mig.
Ni får mig.
Fastän ni inte har förtjänat det, så får ni mig.
För jag värderar era åsikter mer än vad jag borde, mer än vad jag mår bra av.
Och för det, är det mig själv jag borde vara arg på.