Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Det är svårt att faktiskt ta lärdom och lägga saker på minnet. Att inte bli påverkad av saker som man redan vet om. Men det blir jag.
Varje gång jag får saker bekräftade för andra, tredje, tolfte gången, så gör det fortfarande lite ont. Vilket känns ganska onödigt. Fast mest tröttsamt.
Som om jag omedvetet går och hoppas på att saker faktiskt förändras. Men vissa saker kanske är svårare att rubba än andra. Uppenbarligen är det ju så.
På senaste tiden känns det verkligen som att så mycket av allt jag upplever redan har upplevts. Att somliga saker upprepas. Att jag upprepas. Att jag bara går runt i en ring mitt i ett känslomässigt kaos. Eller storm är bättre ord. Min känslomässiga storm. Eller vänta, ring kanske var bäst ändå. För som sagt: Mina känslor går bara i en ring. Varje gång en försvinner kommer en annan av dem tillbaka. Runt runt runt springer de. Alla med samma mål: Att inte låta mig smita undan från att behålla åtminstonde en av dem.
Nästan som att jag är jagad av mina känslor.

Medan vissa (förut önskade) känslor inte visar sitt ansikte förrän det är alldeles för sent.



Det är ju bara förjävla underbart och fantasikt när sådant händer.