Mysig hemresa
Min resa hem från Siri tidigare idag:
Direkt när jag kliver utanför dörren känner jag kylan krypa in under min hud och regndropparna falla ner på mitt huvud. Jag går lite fortare för att bli varm och komma fram fortare, men inte behöver jag väl stressa till bussen egentligen? Precis då skymtar jag en buss runt kröken, så jag börjar springa för att se om det var den bussen jag skulle hinna med. Bussen är (chockerande nog) snabbare än mig, så jag hinner inte se vilken buss det var, men det är lugnt, tänker jag. Det var säkert inte min! Mitt armbandsur (vars modell är känd för att inte funka som de ska) säger att den inte ska komma förrän om tre minuter! Det går tre minuter, fem minuter, sju minuter, men fortfarande ingen buss. Nähepp. Vad ska jag göra nu då? Det är försent för att gå tillbaka till Siri och vänta där, för då kommer jag missa nästa buss. Så jag får gott ta och stanna här ute i regnet. Bussen kommer säkert snart!
Bussen kom efter 20 minuter. Jag kliver tacksamt på bussen och när jag sätter mig ned börjar ett barn som sitter i sätet snett framför mig att gråta och skrika. Jag har ju dock min mp3 som kan dränka ut ljudet ,så jag höjer bara volymen lite. Men tydligen klarar inte min mp3 av kraftansträngningen från höjningen, utan bestämmer sig för att dö. Bara poff sådär.
Jag försöker hålla mig lugn, trots att min reseunderhållning har gett upp. Det finns ju andra reseunderhållningar! Jag kan ju ringa någon, till exempel! Nä, juste. Det kan jag inte alls. Ända sedan min mobil tog ett dopp i toan så lever den bara mellan 8-12 timmar innan den behöver laddas igen. Så, ja. Den är död.
Jag sitter nu alltså blöt, utan mobil, utan någon klocka som går rätt, utan mp3 och lyssnar på ett skrikande barn.
Ibland är livet allt bra ödmjukt.
