Gymnasietiden
Innan jag hade börjat gymnasiet hörde jag ord från alla håll och kanter om att "på gymnasiet försvinner allt drama!"
Detta gjorde så att jag fick en smärre chock när jag började gymnasiet och dels upplevde flera saker, men även fick saker berättat för mig, om just uppdelningar, omogenhet, dramatik osv.
Vad hände med att inte döma någon? Att alla fick vara med? Att respektera varandra? Att inte snacka så mycket skit om varandra? Att visa folk att man uppskattar dom? Att det inte spelade någon roll vad för stil någon hade? Att folk medvetet ställde sig utanför normen och att det var okey? Att alltid behandla folk som man själv vill bli behandlad? Att bry sig om folk, även om man inte kände dom? Att tänka på folks känslor och vara snäll?
Det är så himla mycket i gymnasiet som känns som populäritetstävlingen man hade i mellanstadiet, för jag tycker att högstadiet var fritt från sånt där. Okey, det kan bero på att jag kom från klass E (som kan ha varit världens mest omtänksamma klass) som jag känner så här. Men om det nu bara är de från ovanligt snälla klasser som tycker att gymnasiet är dramatiskt och ibland rent utsagt omoget och elakt så blir jag orolig. För tänk hur sjukt omogna och elaka klasser de som inte tycker gymnasiet har drama måste ha kommit ifrån. De som inte ser allt dåligt nu, bara för att det var så mycket sämre förut. De som tack vare det gamla nu har en helt annan moral.
Om någon i min nuvarande klass nu känner sig träffad och tror att jag är arg på den så kan den kan andas ut. Jag talar en del från egna erfarenheter men inte enbart, utan även från kompisars berättelser. Jag tycker oftast om min klass, alla i klassen och de få som jag har svårt för tycker jag ändå om ibland och jag har nära vänner där som betyder oerhört mycket för mig. Jag tycker bara att det finns för många onödiga situationer, händelser, uttalanden och stämningar som alla skulle kunna förebyggas genom att folk var snällare mot varandra. Dels i vår klass men nog i de allra flesta också.
Jag tycker också att det är tråkigt att jag inte uppskattade min högstadietids odramatiska och snälla stämning mer, utan hela tiden längtade efter den glorifierade gymnasietiden. För i ärlighetens namn kan verkligen 16-19 åringar bete sig som riktiga lågstadiebarn ibland.
Peace out!
Detta gjorde så att jag fick en smärre chock när jag började gymnasiet och dels upplevde flera saker, men även fick saker berättat för mig, om just uppdelningar, omogenhet, dramatik osv.
Vad hände med att inte döma någon? Att alla fick vara med? Att respektera varandra? Att inte snacka så mycket skit om varandra? Att visa folk att man uppskattar dom? Att det inte spelade någon roll vad för stil någon hade? Att folk medvetet ställde sig utanför normen och att det var okey? Att alltid behandla folk som man själv vill bli behandlad? Att bry sig om folk, även om man inte kände dom? Att tänka på folks känslor och vara snäll?
Det är så himla mycket i gymnasiet som känns som populäritetstävlingen man hade i mellanstadiet, för jag tycker att högstadiet var fritt från sånt där. Okey, det kan bero på att jag kom från klass E (som kan ha varit världens mest omtänksamma klass) som jag känner så här. Men om det nu bara är de från ovanligt snälla klasser som tycker att gymnasiet är dramatiskt och ibland rent utsagt omoget och elakt så blir jag orolig. För tänk hur sjukt omogna och elaka klasser de som inte tycker gymnasiet har drama måste ha kommit ifrån. De som inte ser allt dåligt nu, bara för att det var så mycket sämre förut. De som tack vare det gamla nu har en helt annan moral.
Om någon i min nuvarande klass nu känner sig träffad och tror att jag är arg på den så kan den kan andas ut. Jag talar en del från egna erfarenheter men inte enbart, utan även från kompisars berättelser. Jag tycker oftast om min klass, alla i klassen och de få som jag har svårt för tycker jag ändå om ibland och jag har nära vänner där som betyder oerhört mycket för mig. Jag tycker bara att det finns för många onödiga situationer, händelser, uttalanden och stämningar som alla skulle kunna förebyggas genom att folk var snällare mot varandra. Dels i vår klass men nog i de allra flesta också.
Jag tycker också att det är tråkigt att jag inte uppskattade min högstadietids odramatiska och snälla stämning mer, utan hela tiden längtade efter den glorifierade gymnasietiden. För i ärlighetens namn kan verkligen 16-19 åringar bete sig som riktiga lågstadiebarn ibland.
Peace out!
Kommentarer
Trackback
