Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Jag tryckte igång låten 25 av Oskar Linnros och började gå vägen hem från tunnelbanan. Framför mig såg jag en kvinna med tre barn i åldrarna 4-9.
Det där är ju typ mamma, jag, Elli och Rickard, fast för flera år sedan, tänkte jag.
Direkt efter tanken slagit mig, drog Oskar Linnros, väldigt lägligt, till med linjen "men vi är inga barn längre, ellerhur?" 
Och han har så rätt. Rickard är 15, jag är 18 och Elli 20. Åren då vi promenerade hem med mamma, två hållandes i hennes hand och den tredje springandes runtomkring, är över. "Vi kommer aldrig mer bli 25", som Oskar sjunger, så känner jag. Bara det att jag menar "4-9 år" istället för "25" 

Vi är verkligen stora nu. Och jag blir något irriterad på folk som skrattar lite nedlåtande när man säger att man är 18 och säger "Ja, du är så liten", eller när folk pratar med en överhuvudtaget om att man inte förstår för att man är så ung. För jag är ju faktiskt stor.

Jag menar, jag har ju aldrig varit äldre än vad är just nu. Förutom nu då när jag är några sekunder äldre än när jag skrev att jag aldrig varit äldre än just nu. Och nu igen. Osv.

Man är ju alltid äldre än vad man någonsin har varit förut!
Och just nu känner jag mig så himla stor!