Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Jag kämpar hela tiden mot en nästan obotligt impuls:

Att lyssna sönder låtar.

Jag klamrar mig typ alltid fast vid en speciell låt tills jag bara bara bara vill lyssna på den. Då försöker jag alltid stoppa mig själv. Typ tvingar mig själv att lyssna på någon annan och måste säga åt mig själv att "jag kommer lyssna sönder denna underbara låt om jag inte byter låt NU!" Oftast sker detta med någon sorts kompromiss där jag tillåter mig själv lyssna på massa andra låtar av samma artist och sen efter dessa massa andra låtar så får jag lyssna på favvolåten.

Problemet med detta är att det ofta inte funkar, då det resulterar i att jag går runt och "trånar" efter en låt som jag bara inte får lyssna på, vilket gör mig ledzen. Samt att jag inte alltid själv fattar varför jag är så himla mån om att inte lyssna sönder låtar. Det kan ha att göra med att jag har gjort det så många gånger förr, och att jag har sett ett mönster av att om jag inte lyssnar så mycket på en artist/låt när jag precis upptäcker den, utan bara lite då och då sådär, det är DÅ jag kommer njuta av den länge. Då är det inte bara den första förälskelsen av låten som gör en besatt. Men det kan ju också bara vara en knäpp fix-idé jag har... Det är så tråkigt att lyssna sönder låtar, för då kan jag typ inte lyssna på dom på jättelänge sen. Men jag vill ju ändå kunna lyssna på min favvolåt, men jag vill inte förstöra den!!!

Det finns verkligen inte en väg ur detta utan att jag blir missnöjd, antingen på lång sikt eller kort sikt.

Men... den stora frågan är dock: Hur satan kan detta vara ett så stort dilemma i mitt liv?

I! L! A! N! D! S! P! R! O! B! L! E! M!