Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Har börjat titta på Ally Mcbeal som handlar om en neurotisk, stark tjej som verkligen tror på kärleken och romantik. Känner mig lik henne på många vis, men detta med kärlek är inte en av dom likheterna. Känner mig bara så cynisk till det nuförtiden. Eller nej, jag känner mig inte cynisk, jag känner mig realistisk (men jag tror kanske att det bara är ett annat sätt att säga cynisk) Det märks så väl på texterna på mina favvolåtar för tillfället. "it's not like I believe in everlasting love" och "now i look at love like being stabbed in the heart, you torture eachother from day to day and then one day you part" och "if love is just a game, then howcome it's no fun? If love is just a game, howcome I've never won?" osv. Önskar att jag kunde tro lite mer på det och jag försöker, men det är ganska få par som jag tycker borde vara ihop och passar ihop. Asså oj bara jag ser mig själv skriva det blir jag lite förnärmad av mig själv, men det är tyvärr sant. För det känns som att så många bråkar och så. Nä hörrni, nu får jag sluta. Jag vet egentligen någonstans i mitt lilla hjärta att kärlek kan vara underbart och allt sånt där. Men just nu i min realistiska anda känner jag bara att all kärlek ändå tar slut, trots att det kan vara ett av de finaste sätt att spendera sin tid på. Att vara kär alltså. Men vänskap känns så mycket mer värt nu. På riktigt faktiskt, även om det är största klyschan i boken.