Vart tar kärleken vägen?
Det är så konstigt hur saker och ting förändras. Sitter återigen här och läser igenom gamla inlägg jag skrivit varav ett handlade om att inte hänga med i sitt liv. Och så är jag fortfarande. Jag fortsätter att bli chockad och förundrad över att allt bara förändras hela tiden. Det är så konstigt det här med att vara kär t.ex. Att känslor bara kan försvinna sådär, speciellt när det handlar om starka känslor. Tänker bara på ett Sex and the city-avsnitt som handlar om att de aldrig lyckas vara kompisar med sina ex då Carrie säger "If you love someone, but it didn't work out, where does the love go?" Och det undrar jag med lite. För det är lite som att känslor bara försvinner. Eller inte bara försvinner sådär poff paff så är man glad och allt är frid och fröjd, men efter ett tag av nedstämdhet då man stannar upp sig själv så märker man hur saker och ting förändrats. Att då har känslor försvunnit. Jag skrev också i ett gammalt inlägg om att det fortfarande är lätt att leva sig in i hur man var som person förut och då känna samma känslor och tänka samma tankar som man gjorde för flera år sedan i minnet. Vilket var det som hände när jag tittade tillbaks på kärleksfulla inlägg från förr nu för en stund sedan. Men det gjorde inte så att känslor kom tillbaka, mer bara att minnet av dom gjorde det och det fick mig att inse att jag inte kände så längre. Att jag var kär då men inte längre. Att det gjorde mig glad då men idag så är det andra personer och saker som gör mig glad. För man slutar vara kär, även om man fortfarande bryr sig om. Konstigt det där med känslor. Att en person man inte kunde tänka sig ett liv utan nu faktiskt har försvunnit, nästan helt. Men vart har då kärleken man kände för varandra tagit vägen? Säkert till någon annan fling. Eller bara lite utströdd över vänner och familj. Men jag undrar hur många gånger ens kärlek kommer bytas ut i livet. Och om man någonsin kommer hitta en person som aldrig byts ut. För känslor förändras ju, det är mycket sällan de stannar på samma ställe. Cynisk som jag är undrar jag faktiskt om det ens går för mina känslor att stanna på ett ställe. Men det kan ju också va trevligt. Att vara ombytlig alltså.
