Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Jag har mörkmörklila naglar (typ svart men jag känner ändå bestämt att näää det är det inte) och känner mig tüff.

Jag pluggar också. TUFFT som tusingen!
AH. Jag känner mig så konstig och flängig i humöret. Ska allt bara bli som det var innan nu eller? Ska jag bara glömma och gå tillbaka? När det inte är det jag vill. Framåt då? När allt bara får mig att känna mig så osäker, ledsen och... fel. Går det att gå framåt då? Dumma frågor som rubbar min pluggning. Men pluggspärren känns iaf inte lika tung nu, konstigt nog. Det är ju iaf bra. Fastän det säkert kan bero på att jag nu inte känner att jag duger ifall jag inte skulle göra läxan, medan jag förut kände mig lite mer duglig trots att jag inte gjorde något.
Jag vill bara spela piano och ta i ända från magen och till gränsen på skriksjunga och få koppla bort allt förutom mina fingrars förflyttning och min rösts styrka. Den där styrkan som jag borde hitta utanför min röst. I hela min kropp ska den finnas. Och sjunga och känna styrkan så att jag tillslut glömmer bort magstödet men klämmer i ändå och får lite ont i halsen. Men det gör inget. Behöver ju inte tänka på något alls längre. Trycka ned tangenterna med mer kraft än innan och inte bry mig om när kraften får mig att slinta. Bara fyllas upp av musiken och känna det som musiken och texten förmedlar. Leva mig in i låten så pass mycket att jag glömmer allt. Fly bort från mig själv en stund.
Men imorn går det inte att fly något längre.
Och jag orkar inte att dramat aldrig tar slut trots att det faktiskt är slut.
Önskar att ett slut bara kunde vara så enkelt som slutet på en låt är.
Att när man sjunger den sista raden i texten och spelar den sista tonen och låter tonen hänga där tills den klingat av helt och allt som hörs är tystnad. Att det då. Då är det bara slut. Och man sitter fortfarande med händerna över pianot, med sin nästan slutkörda hals och fortfarande med låten i sig och bara andas. Andas men börjar sakta resa sig upp, för nu är låten slut. Andas och går vidare för nu är det ju slut. För att man måste gå vidare då. För att nu, nu är det slut.