Då visste man inte så mycket egentligen
AH! För mycket gammalt på samma gång.
Känns så sjukt hur olik jag känner mig från då. Fast det ändå går så lätt att leva mig in i hur jag var. Känslorna, tankarna och handlingarna skulle jag aldrig göra på samma sätt idag, men jag förstår varför jag har gjort dom. Den känslan är konstig. Att man känner igen sig fast man känner sig så olik. Att läsa och se bilder från vad jag gjorde då och dras med i känslorna och minnena man får av bilderna och texterna. Speciellt då det är bilder från tillfällen där jag vet att varit ledsen men att jag ändå har skrivit glatt bara för att inte avslöja att jag var ledsen för mina "bdb-bevakare".
Lille pluttjag! Jag ser mig fortfarande som osäker, men att kolla tillbaka på detta får mig ändå att inse hur långt jag kommit. Var alltid så rädd för att folk skulle döma mig, samtidigt som jag ville sticka ut och inte bara falla in i den "tråkiga/vanliga-mallen". Jag skulle väl på något sätt visa alla att jag vågade, var stark, alltid var glad, inte brydde mig om vad folk tyckte osv, när det egentligen ofta var tvärtom. Såklart jag var glad också (t.ex. när jag var med jojo, nora, agnes, lollo och jessie), men detta med att jag brydde mig FÖR mycket om vad folk tyckte gjorde mig så osäker och ledsen och ångestig och ibland lite insluten. Men jag har alltid fått höra att jag är social och glad så jag vet inte hur mycket av detta som ens syntes. Jag såg bara inte mig själv som sådan, jag kände mig ju osäker, fånig och fel mest hela tiden. Hela grejen var ju att jag verkligen verkligen inte ville att folk skulle fatta det, för då kändes det som om folk skulle sluta vilja vara med mig. Typ. När det kanske egentligen är så att man blir mer omtyckt ifall man vågar visa sig svag också. Jag älskar iaf när folk delar med sig av något som dom tycker är jobbigt eller visar sina skavanker. Det känns fint och speciellt på något vis. Skavankerna är ju typ det bästa.
Det som känns mest konstigt med att kolla tillbaka i hur man var för några år sedan är att man inser att man ändå är den personen fortfarande. Ja, man har utvecklats jättemycket och man tänker, känner och gör inte samma saker, men man har fortfarande kvar den man var i sig. Som den osäkra 14-åringens bilddagbok som jag sitter och tittar i. Jag är inte inte lika osäker idag, men det är ju ändå samma osäkerhet. Känslan är ju likadan. Jag kämpar ju fortfarande mot samma negativa tankar, bara det att jag vet mer om hur jag ska peppa mig själv nu och jag har lärt mig mer att man duger fastän man inte är perfekt och att jag inte behöver leva upp till något sorts lyckligt ideal, utan att man får vara ledsen och komplicerad ibland också. Därför förstår jag mer och tycker om mig själv mer nu. Men fortfarande är jag ju en osäker person. För det är ju svårt att inte låta sig själv vara det ibland och jag har fortfarande lätt för att känna mig dålig, ivägen, oomtyckt och fel. Så på något sätt har man alltid kvar små delar av sig själv från hur man en gång har varit. Och jag undrar ifall de någonsin försvinner helt. Undrar också om någon ens kommer orka läsa denna wall of text som jag skriver just nu...
Vart jag vill komma med detta är iaf att man nog aldrig någonsin kan sluta vara den man en gång varit för så länge man kan leva sig in i hur man var förut så har man kvar en del av den. Man vet ju exakt hur man har känt och tänkt och då har man alltid kvar det i sig. Om man kan känna känslorna igen, om än bara som ett minne, så finns de ju fortfarande där. Typ.
Känner mig så luddig när jag försöker förklara detta i skrift. Jag är för trött.
Känns också så konstigt att sitta och känna de känslor och tankar jag tänkte år 2007 och sedan sluta titta på bilderna och då helt plötsligt slängas in i nuet igen. Hoppa mellan då och nu på bara en sekund och inse hur annorlunda allting är. Inse hur mycket man inte hänger med i ens eget liv, typ.
Det du skriver skulle kunna vara en beskrivning på mig, nästan på pricken likt!
åå jag måste bara säga att jag gillade att läsa denna långa text och känna igen mig i tankarna :)
Jag känner igen mig så väl! Nästan lite för väl. Gjorde samma sak här om månaden, kollade igenom min bilddagbok. Men jag gjorde samma sak, fast ändå annorlunda. Jag var glad i skolan, för att sedan gå hem och vara arg, men på bilddagboken lade jag ut små arga och ledsna textrader och sade att de var rader ut låtar jag gillade, för jag inte ville visa att det var JAG som kände allt det där. Vissa var förvisso låttexter, som jag kände mig träffad av, men jag ville inte visa det. Kan fortfarande känna att jag inte vill vara arg och ledsen. Men jag har insett att det är okej att inte vara glad hela tiden. Och det är en ganska skön grej att inse. :)
Och så här efter min APLÅNGA kommentar så kan jag säga att det var för övrigt väldigt fin läsning!
å, jag läste också igenom hela texten. Känns som att jag hade kunnat skriva den själv, tror mig förstå precis vad du menar då jag ofta känner samma sak själv. Det är lite läskigt det där, att man förändras men ändå är samma, undra vad man kommer tänka om man ser det man själv skriver nu om typ 3 år? knaaaas! "pluttjag" kommer säkert komma upp igen. Sen undrar man ju när det vänder liksom, när min mormor berättar om hur hon var när hon var 13 så liksom lyser det i hennes ögon, jag tittar mest tillbaka och känner att det är lite pinsamt allt vad jag gjorde då. GUD FÖRLÅT; nu gled jag iväg! Som i en historiauppsatts, förlåt, FINT SKRIVET var allt jag ville säga egentligen!
:)
haha, frida det är bara kul att du glider iväg! och alla söta ni, det känns fint att veta att vi är flera i dessa tankar! och tack <3
