tankar kring utöya
nu är det mitt i natten och det håller på att börja ljusna och jag känner mig inte riktigt redo för att sova. läste massor om massakern på utöya. fast det var för över en timme sen nu men det där är tunga grejor. har liksom inte vågat läsa något om det innan, bara tittat på nyheter och läst rubriker och pratat med folk som läst om det. har inte vågat läsa artiklar själv bara för att ja, det är så hemskt. är sjukt att läsa och verkligen försöka få en riktig insikt om vad som hände. uuuuschaaa känner jag bara. är grovt äcklad nu.
jag läste om en 11-årig pojke på utöya som stod öga mot öga mot breivik och bad om att han inte skulle skjuta honom, att han hade dödat hans pappa och han hade skjutit nog nu och att han var för ung för att dö. och så hade breivik gått därifrån. att han skonade en pojkes liv. att han hade liksom känslor ändå. det är svårt att förstå hur någon kan känna empati, eller nåt, samtidigt som den skjuter ihjäl människor och skrattar och jublar samtidigt. dom beteendena går ju inte ihop någonstans.
det finaste jag läste om var ändå om de människorna som hade lyckats hjälpa andra och sig själva och överlevt, att godhet fanns ändå liksom. och det är sjukt hur många vars historier man inte hört. dels historierna som de döda kunnat berätta och dessutom från många som var på utöya som sett fruktansvärda saker men som inte gått ut i media.
bläbläbläbläbläblä.
får en att inse litegrann hur onödiga ens ego-draman är egentligen när man bara borde ta vara på att man har det bra ändå.
klyschigt.
men sant.
så som det ska va.
jag läste om en 11-årig pojke på utöya som stod öga mot öga mot breivik och bad om att han inte skulle skjuta honom, att han hade dödat hans pappa och han hade skjutit nog nu och att han var för ung för att dö. och så hade breivik gått därifrån. att han skonade en pojkes liv. att han hade liksom känslor ändå. det är svårt att förstå hur någon kan känna empati, eller nåt, samtidigt som den skjuter ihjäl människor och skrattar och jublar samtidigt. dom beteendena går ju inte ihop någonstans.
det finaste jag läste om var ändå om de människorna som hade lyckats hjälpa andra och sig själva och överlevt, att godhet fanns ändå liksom. och det är sjukt hur många vars historier man inte hört. dels historierna som de döda kunnat berätta och dessutom från många som var på utöya som sett fruktansvärda saker men som inte gått ut i media.
bläbläbläbläbläblä.
får en att inse litegrann hur onödiga ens ego-draman är egentligen när man bara borde ta vara på att man har det bra ändå.
klyschigt.
men sant.
så som det ska va.
Kommentarer
Postat av: Louise
Breivik är ju inte klok nånstans. Djävulen själv. Och han hade tydligen ställt krav för att prata. Och lyssna här - han ville att kungahuset skulle abdikera och att regeringen avgick, för att han själv skulle ta över. Det var hans krav. Sen att han pratade ändå, det är ju en annan grej. Men att han är så psykstörd att han tar så många människors liv för att sedan komma och kräva att han ska styra landet. Jävla idiot.
Postat av: josse
jag hörde också om det där! ja, man undrar ju verkligen hur han kunde tro att detta skulle hjälpa honom till landstyre. nu är han bara hatad, med all rätt. som du sa: jävla idiot.
Trackback
