så mycket oro i min unga hjärna
(Några år gamla dagbokscitat:)
"dom små bajskorvarna ser förbi mig hela tiden på något sätt. dom ser inte mig som en tjej, och det gör att dom nästan inte ser mig alls."
"ingen hör mig när jag ropar. det låter fett djupt. som om det har någon mening bakom det. men det är bara punkt slut kort och gott att ingen hör mig. jag kan skrika hur högt som helst, men ingen hör när jag säger något för ingen bryr sig om att jag ska säga något."
"när jag skriver detta kommer allt det här 'men det är inte sant att dom gillar mig, så varför ska jag fortsätta säga det till mig själv?' jag ORKAR INTE att jag tänker så här. att jag inte bara kan tro på att jag är omtyckt. om jag skulle ha en normal hjärna som inte tänkte igenom allting som hände runtomkring sig, händelser, samtal, blickar m.m. som inte analyserade sönder allting och alla. som inte tänkte så förbaskat för mycket. då skulle jag säkert vara mycket gladare just nu."
Asså. Jag beskyllde mig själv för så mycket. Inte konstigt att jag tvivlade på hur omtyckt jag var när jag folks agerande gjorde så att jag kände mig förbisedd. Men såklart att det inte var de andra som gjorde något fel i min hjärna. Visst, jag skrev och sa också att de var dumma, men jag fortsatte ju ändå att vara med folk som gjorde att jag kände mig dålig och jag sa aldrig emot om det. Bara tog emot och försökte att ändra mig lite, passa in bättre i hur jag trodde de ville att jag skulle vara (/passa in bättre i den kvinnliga könsrollen) så att folk skulle lyssna. Få folk att förstå att jag var värd att lyssna på. Att tycka om. Men hur skulle jag kunna tro på att de tyckte om mig om inte ens jag själv tyckte om mig på riktigt? Och dom gjorde ju det. Jag var ju ändå omtyckt precis som jag var också, på annat håll åtminstone. Överanalyserandet och hela rubbet var omtyckt. Men att läsa dessa gamla dagboksgrejer som jag skrev när jag var nere får mig att låta som om jag typ var mobbad? Sanningen var egentligen att jag tolkade allting i en negativ ton hela tiden bara. Är nästan helt säker på att även de som fick mig att känna mig dålig tyckte om mig. Dom sa ju det! Var bara jag själv som inte tyckte om mig och sa att de inte tyckte om mig. Men om nu fallet var så att jag hade rätt i min negativitet, så vill jag bara att jag skulle ha vågat stå upp för mig själv och inte sett det som min förlust, utan deras. Vill bara åka tillbaks i tiden och berätta detta för mitt yngre jag. Att bara släppa andras behov och förväntningar på mig och bara vara. Det är ju då man får som bäst respons också. Men on the bright side - jag lyckades bli ett levande bevis på hur könsroller kan påverka en negativt. Underbart.
"dom små bajskorvarna ser förbi mig hela tiden på något sätt. dom ser inte mig som en tjej, och det gör att dom nästan inte ser mig alls."
"ingen hör mig när jag ropar. det låter fett djupt. som om det har någon mening bakom det. men det är bara punkt slut kort och gott att ingen hör mig. jag kan skrika hur högt som helst, men ingen hör när jag säger något för ingen bryr sig om att jag ska säga något."
"när jag skriver detta kommer allt det här 'men det är inte sant att dom gillar mig, så varför ska jag fortsätta säga det till mig själv?' jag ORKAR INTE att jag tänker så här. att jag inte bara kan tro på att jag är omtyckt. om jag skulle ha en normal hjärna som inte tänkte igenom allting som hände runtomkring sig, händelser, samtal, blickar m.m. som inte analyserade sönder allting och alla. som inte tänkte så förbaskat för mycket. då skulle jag säkert vara mycket gladare just nu."
Asså. Jag beskyllde mig själv för så mycket. Inte konstigt att jag tvivlade på hur omtyckt jag var när jag folks agerande gjorde så att jag kände mig förbisedd. Men såklart att det inte var de andra som gjorde något fel i min hjärna. Visst, jag skrev och sa också att de var dumma, men jag fortsatte ju ändå att vara med folk som gjorde att jag kände mig dålig och jag sa aldrig emot om det. Bara tog emot och försökte att ändra mig lite, passa in bättre i hur jag trodde de ville att jag skulle vara (/passa in bättre i den kvinnliga könsrollen) så att folk skulle lyssna. Få folk att förstå att jag var värd att lyssna på. Att tycka om. Men hur skulle jag kunna tro på att de tyckte om mig om inte ens jag själv tyckte om mig på riktigt? Och dom gjorde ju det. Jag var ju ändå omtyckt precis som jag var också, på annat håll åtminstone. Överanalyserandet och hela rubbet var omtyckt. Men att läsa dessa gamla dagboksgrejer som jag skrev när jag var nere får mig att låta som om jag typ var mobbad? Sanningen var egentligen att jag tolkade allting i en negativ ton hela tiden bara. Är nästan helt säker på att även de som fick mig att känna mig dålig tyckte om mig. Dom sa ju det! Var bara jag själv som inte tyckte om mig och sa att de inte tyckte om mig. Men om nu fallet var så att jag hade rätt i min negativitet, så vill jag bara att jag skulle ha vågat stå upp för mig själv och inte sett det som min förlust, utan deras. Vill bara åka tillbaks i tiden och berätta detta för mitt yngre jag. Att bara släppa andras behov och förväntningar på mig och bara vara. Det är ju då man får som bäst respons också. Men on the bright side - jag lyckades bli ett levande bevis på hur könsroller kan påverka en negativt. Underbart.
Kommentarer
Trackback
