Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

blir trött på mig själv när jag ska låta så vis. duktig liksom. säga saker som att "ja förut tänkte jag ju sånt, men inte nu. nu vet jag bättre" typ. för det låter liksom lite som att jag tycker att jag är fett... världsvan? men att jag inte bara kan säga/skriva (speciellt i bloggen har jag märkt) grejer om att jag känner mig nere utan att påpeka för mig själv att "men jag har mått sämre!" som att jag inte bara vågar säga att jag är ledsen. fast man är ju inte på topp hela tiden faktiskt. men känner alltid ett behov att rättfärdiga min deppighet genom att påpeka min glädje. typ. eller hur jag nu ska förklara det. är rädd för att vara ledsen ibland tror jag. och att andra ska se det. tror det är ganska svenskt. kan bli jätteirriterad på frågan "hur mår du?" ibland. vi menar ju alla väl. men det är ju inte som man till en bekant svarar "nä inge vidare, pmsar som FAN. är påväg hem för att ha ångest, äta choklad och gråta till sorglig musik. själv då?" man svarar ju alltid något i stil med "det är bra, lite trött/sjuk bara, annars så är det fint!" för dom grejerna är okey att gnälla om. inte om emotionella. och dom gånger jag inte har känt för att ljuga om ett dåligt humör säger jag på min högst "jovars. det funkar." lite som att säga att man mått bättre men även sämre. väldigt PK. eller tror jag ofta svarar sådär när jag tänker efter. även om jag är på gott humör. lite svenskt det med. inte säga att man är lycklig och inte säga att man är olycklig. bäst att vara lite lagom i mitten. knazzz. världen. vad gör vi? kan vi inte bara släppa sådana formaliteter och säga att man har en dålig dag och inte är glad utan att mötas av ett skräckslaget ansikte? blir så lätt att man jämför sig själv och sina humörsvängningar med alla überlyckliga människor som går runt omkring en. alla de människor som säkert också har humörsvängningar och som är osäkra, rädda och nere ibland men som ändå svarar med ett "det är bra, själv?" för att de inte heller vill att någon annan ska veta att de är ledsna. eller inte vill lägga för mycket på andras axlar, tänker att man ska sköta sina problem själv(också typiskt svenskt btw). eller så är allt detta bara ett önsketänkande från min känslostormande hjärna... fast nä, det är såhär. en vet ju genom erfarenheter. är världsvan vettni.