Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Asså. Saker känns konstiga. Saker är konstiga. Alla människor. Jag saknar folk som jag inte tror saknar mig och jag vet inte ens varför jag saknar dom. Känns mest som att det är för att de inte saknar mig som jag saknar dom. Vill ha det jag inte kan få typ. Kan inte ens se framför mig hur det skulle vara att träffa dom. Wierd. Är ordet. Blä tycker inte om att släppa folk ur mitt liv. Inte alls. Drömde om min lågstadiebästis häromnatten. Drömde att vi var små och att hon sa att vi skulle vara bästisar förevigt. Best friends forever ni vet. Bff. Och typ något om att jag skulle lita på henne. Men i det verkliga livet så splittrade vi ju på oss i typ... ja femman/sexan någon gång. Så den drömmen kändes som mitt undermedvetnas sätt att skrämma/varna mig för relationer till folk. Typ att moralen är att man inte ska lita på någon. Relationer tar ändå slut. Eller nåt. Har verkligen inget konstruktivt tänkande när jag glider ifrån folk heller. Inget åh men vi hade det fint eller så. Utan mest bara förträngning och intalning om att "jaha, de gillade väl inte mig då". Och så fort jag känner att de inte bryr sig längre så saknar jag och vill tillbaka. Spelar ingen roll om det var jag som drog mig bort eller tvärtom. Eller nu ska jag inte låta för neggo. Det har blivit bättre, får jag komma ihåg. Hade större problem med det här förut. Men det är svårt ändå. Äh, ska gå och sova nu. Ligger och halvsover på datorn. Gonatt.