En djup stund
Så ja. Är fortfarande inte nöjd med min livssituation riktigt. Och det är okej. Men I'm getting there förhoppningsvis. Går liksom framåt med några små bumpar bakåt hela tiden i omväxling. Oftast med bara några dagar fram och tillbaka. Ena dagen: happiiiihappiiiIII! Andra dagen: sadface. Men tror mest att det beror på min vana i att se negativt på saker och att det är där jag känner mig trygg. I negativiteten. Och old habbits die hard. Men jag försöker. Jag känner mig ganska hoppfull. Var inte det för någon timme sen då negativiteten tog över ett tag. Men i skrivande stund så känns det mysigt i bröstet. Vet inte vad mer jag ska skriva. Tycker det känns lite jobbigt att skriva sånt här. Men vill samtidigt inte hymla med att jag... ja, inte mår så bra just nu. Känner mig alltid dum när jag skriver något sånt. Känns liksom som att jaha, vad har jag att klaga på egentligen? Har ju verkligen bara i-landsproblem. Eller inte ens konkreta problem. Mest känslosamma grejer. Svårigheter. Och existensiella saker. Men de är ändå jobbiga. Så ja. Nu lättade jag på trycket lite bara. Men okej, måste erkänna att jag ändå är rädd för vad folk kommer tro om mig ifall någon läser detta. Men försöker pusha bort det. Känner mig ärlig och sårbar. Nä nu får det vara nog.
Joseph Arthurs låt Tiny Echoes förklarar också ganska bra hur det känns ibland. Eller typ på pricken. Den är så sann. Sorglig. Men den gör så att jag känner mig starkare. Därför älskar jag den.
Vad skönt det är att vara lite djup ibland! och jobbigt samtidigt, men det är så alla har det ibland.Visste inte riktigt om jag skulle kommentera nåt här, men du vet ju antagligen att folk läser det du skriver så det är ju inget att skämmas för, det är ju inte så att man "skvallrar" :). Tänkte på det som du skrev i ett tidigare inlägg, att tro att andra har det bättre. Det gäller ju sånt här med! Man tror att alla andra mår så bra och är nöjda med sig själva, eftersom det är den sidan man visar upp för folk. ingen säger ju att "nä jag trivs inte med mig själv" eller så, för det är inget man vill visa för andra. Men ALLA känner ju säkert så nån gång, att man inte trivs med sin livssitution, att man inte vet vad man vill med sitt liv. det är så lätt att tro att man är ensam, när man verkligen inte är det. Jag tycker synd om mig själv ibland, även fast jag vet att jag har det väldigt bra ställt, och så blir jag arg på mig själv för att jag känner så. Så du ska inte tro att nå¨n tycker illa om dig för att du skriver som du gör, för jag tror alla känner igen sig i det. Och ibland måste man må lite dåligt ett tag för att man ska kunna må bättre sen, jag har varit där också.Det är verkligen inget att skämmas för, för INGEN är glad jämt.
Det blir bättre! :) Massa kramar på dig!
ska vi flytta till en öde ö tjejer? Och skapa ett samhälle där man inte jämför sig med andra? Fast å andra sidan är väll det en del i utvecklingen framåt. Tänk om man bara skulle gå och vara nöjd hela tiden... vad skulle det bli av livet då? Fast då hade man ju inte brytt sig. Fett skönt. Men antagligen får man ut så mycket mer härligt och roligt när man kan känna missnöje. Jag har förresten kommit på världens bästa ursäkt! Det är nämligen så att hjärnan inte har växt färdigt för än man är typ 25! Så några år till kan man faktiskt skylla en dålig period på att man faktiskt inte kan tänka lika bra som vuxna än! Eller så får man bara lära sig att vara nöjd. bamsekram
Maria, blev fett rörd och glad av det du skrev. Jättefint. Så att du vet. Och Mathilda haha, tack naturaren. Du lär mig om både räkägg, imma och hjärnan. Ska lätt använda den ursäkten. Ni är så fina båda två, finisar. Massa massa KRAMAR!
