Dit tankar kommer för att rensas. Nej. Ordbajsas.

Hedvig hade en jättemysig och rolig middag igår som rockade mycket fett.
Bara det jag ville förmedla.



Dock rockar det inte fett att Hedvig ska jobba i England i typ ett år....!! Buhu.

Den 23:e handlade jag och mamma sista julklapparna och sedan pysslade jag med Ellis julklapp och på kvällen så bakade vi chokladtryfflar och myste hela familjen.

Ja, på julafton var jag enligt tradition hos min moster och öppnade klappar, åt asgod mat, skrattade åt hur min moster och mamma pratar med och åt hundarna med syskon och kusin, fick träffa fina mormor och spelade maaassaaa mario cart och andra mario-spel.

Juldagen fortsatte hemma hos min moster, då vi sov över där, med asgott julbord igen och sedan massa mario cart. Haha. Det är typ tradition det med. Sedan hade Sommar! juldagsöppet så jag och Matilda var där och svirade. Nostalgi!!


Annandag jul spenderades sedan, också enligt tradition, hemma hos Pappa och Kerstin med både hel och halvsyskon! Åt massa god fika och sedan gott julbord igen och spelade Monopol, öppnade klappar, umgicks och sånt där!


Har varit riktigt trevlans hela julen. Trots lite julklappspress och pms, så har allt varit gott och det har blivit mycket skratt och mys.
Pusshej.

Typ seriöst anledningen till varför jag inte använder appen Siri.

*Rädd för robotar*

 

(Plus att jag inte hittar appen... men lika bra ju.)

Hej. Bered er på ordbajs: Känner mig så rastlös på livet. Vill bara bort. För jaha. Nudå liksom? Nu tar kursen slut och jag vet inte alls vad jag ska göra. Vill bara ut i världen typ. Eller åtminstonde ut i Sverige. Känns lite som att det finns fler saker som jag vill lämna bakom mig än vad det finns saker som håller mig kvar. Låter typ lite sorgligt, men det är sant. Efter februari har jag inga förpliktelser kvar i Stockholm och jag vill inte vara kvar här längre då. De jag kommer sakna och som betyder något kommer jag ju inte tappa kontakten med för det. Och sen är jag medveten om att vissa bekanta/halvnära kompisar som också gör mig glada kanske inte skulle finnas kvar på samma sätt om jag bara åkte iväg fett länge, vilket skulle vara jättetråkigt. Men får försöka hålla kontakten med alla som får mig att må bra bara och hoppas på det bästa. För det känns som att jag behöver komma bort från typ allt som har med mitt liv att göra för ett tag. Börja om lite på nytt och bara spara det som gör mig glad från hur jag lever nu. Men jag är rädd också för att bara byta spår på ny ort. Men jag vet inte vad som är värst: att stanna i Stockholm och känna att jag inte gör något vettigt/uppfyllande här eller att åka iväg och kanske känna mig ensam och osäker. Dock kan jag ju ibland känna mig ensam och osäker här hemma också. Äsch jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, eller vart jag ska ta vägen i sen. Blir så rastlös över att inte göra något. Sen gör jag ju saker iofs. Roliga saker. Och jag har pluggat. Men nu är jag arbetslös och efter 9:e är jag även studielös och det är inför det jag våndas typ. Sådär i förväg. Jag vet inte. Jag vill bara bort från mitt gamla jag. Får försöka skaffa jobb. Eller se till att göra det. Och sedan söka in till någon sång-grej på folkhögskolor till nästa höst. Eller bli aupair i England eller Irland typ. Kanske kan börja i kör i vår också. Eller NÅGOT bara... något som får mig att känna mig mer uppfylld typ. Hejdå.

1. Jag ska vara ungmö för evigt
2. Jag passar inte med människor
3. Nä där tog de slut.

Oklart exakt vad jag menar med nummer två. Men den dyker upp liksom om jag känner att det blir stelt eller jag blir nervös eller vad som helst. Då bah "Nä, men jag passar inte med människor." Och nummer ett dyker oftast upp i kärleksdiskussioner efter frågan "men hur går det för DIG då i kärleken vava?" ... "Nää minsann. Kärlek är trubbel, förstår ni. Jag ska vara ungmö för evigt!" Fast då blev Kerstin på 69 lite orolig för min framtida lägenhetssituation. Kerstin min arbetskamrat på posten alltså. Men då kände jag bara att nä, jag passar inte med människor and I don't need no partner to help pay the bill, jag ska vara ungmö för evigt.
De två statementsen passar för alla tillfällen man känner att man inte har en bättre förklaring på. Enkla, okomplicerade förklaringar. Något skönt att luta sig tillbaka på när man känner sig osäker.
Någon som inte skrattade åt ditt skämt? Äsch de är keffa PLUS att du ju bara inte passar med människor. Ingen pojkvän eller flickvän i sikte? Nääjnääääj, du ska ju vara ungmö för evigt. Eller ungkarl. Fast det ordet associerar jag till sunkigt läder. Oklart varför det med.
Jaja, statement nummer två är ju inte så jävla självkänslo-ingivande. Trots dess lätta användbarhet. Så prova inte den hemma, barn. Bara om ni är hårdhudade och kan säga det med en klackspark. För det är tuffa bud det här, förstår ni. Hårda bud och inga visor. Statement nummer uno är iofs inte heller särskilt positivt. Men det är bara att bita ihop. Hårda bud och inga visor sa jag ju. OJOJ.
Nä måste försöka sluta använda dessa statements. Fast de är lite roliga. Hehe. Ungmö. Forever. Det är kul att vara lite bitter ibland.
Godnatt.

/ eder ungmö.

Mitt rum har invaderats av myror. Helt seriöst. I december?!
HALLÅ?! GÅ OCH LÄGG ER MYRJÄVLAR!

De kommer från massa olika håll och kanter i mitt rum så kan inte lokalisera deras basläger. Jag gick på myrslakt med tidningen här om dagen, men de tog aldrig slut ju. Och nu har de börjat krypa upp på möbler också.

De kommer närmre...

HJÄLP!

Hejsan.

Igår var min sista dag på posten och det kändes sjukt konstigt och ovant att inte åka dit och jobba idag. Efter bara 9 arbetsdagar? Men ja, det kändes lite wierd och lite tråkigt pga några av de fina arbetskamrater som man aldrig lär träffa igen.
Men nu torkar vi tårarna och glädjer oss åt att jag kan ha ett ordentligt umgängesliv utanför posten igen!
Weeei!

Så efter skolan idag (sista gången för i år) gick jag och Cili och åt god mat. Indisk, för att vara exakt.
Det var fett me myz.

Jo hej där jag har en iPhone.

Sitter och tittar på musikhjälpen samtidigt som jag läser om genusrelaterade grejer och så blir jag bara så ledsen och så himla trött på alla genusmotståndare och deras argument. Orkar typ inte argumentera tillbaka längre, iaf inte just nu. Blir bara mer och mer ledsen för att de kan tro på det de skriver och säger.

Läste på en hemsida som skrev att genusvetenskap inte var en vetenskap utan en ideologi, en onödig sådan med felaktiga "sanningar", och att den borde läggas ned. Och jag blev inte riktigt arg. Kände mig bara maktlös och sårad. Svårt att förklara, men jag känner mig liksom träffad i hjärtat när någon påstår att det jag sysslar med och brinner för är onödigt för världen.

En kommentar på artikeln kom dock från en genusvetare som beskrev typ exakt mina känslor. Bland annat om att det är befängt att de kan förneka könsmaktsordningen och allt som har med den att göra när det finns så solklara bevis, såsom mäns våld mot kvinnor osv. Då blev jag först gladare, lättad osv. Sen såg jag ett svar svar på kommentaren där en hade hittad fram fakta, sade den sig, om saker som män var missgynnade i samhället på... Och alltså HELT missförstått hela kommentaren till att genusvetenskap inte forskar kring sådana ämnen, utan uteslutande fokuserar på kvinnors missgynnanden. Den hade också helt missat att nästan alla grejer den radade upp som bevis för att män var missgynnade också handlade om könsmaktsordningen och negativa könsroller.
Och då blir jag bara så less och allt känns så himla hopplöst.

Känns liksom inte som att de negativa rösterna kring genusvetenskap och feminism någonsin kommer att ändras, för de vägrar ju höra på vad genusvetarna och feministerna har att säga. De slår till dövörat och slänger fram biologiska argument som inte går att bevisa och säger att vi är fåniga och att det minsann är mest synd om männen osv. Och jag orkar inge mer. Det känns så jävla hopplöst.

Jag önskar nästan att jag inte var så djupt inrotad i såna här frågor. Tänk att vara en sån person som var för genusvetenskap och feminism, men som inte tyckte att det var det viktigaste att kämpa för. Det hade varit så jäääävla skönt.
Men nu är jag här med mitt genushjärta och nu blir jag bara så ledsen. Orkar liksom inte argumentera lugnt och faktaenligt längre, för det går ju ändå inte in. Det är som att de tror dödsäkert på faktan där män missgynnas men helt utesluter faktan om att kvinnor missgynnas. Och det är som att de bara inte vill förstå att genusvetenskap forskar kring båda ämnena. Eller inte vill förstå/acceptera någon av faktan som kommit från genusforskning där kvinnor missgynnas men förstår/accepterar den där män missgynnas.
Det är som att de vill missförstå oss.
Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra åt saken, för information biter inte på dom. Och är så himla trött på att behöva förklara för femtioelfte gången att "nej, jag hatar inte män" och "ja, jag ser också att män blir diskriminerade, så jag utesluter ingen." osv. FÖR DET GÅR ÄNDÅ INTE IN.

Orkar typ inte mer. Inte heller härskarteknikerna som härjar fritt kring sådana här diskussioner.
Äh, jävla bajs. Min kämparglöd kommer väl tillbaka imorn eller någon dag snart, men tills dess känns allt förgäves.
We have a looooong way to go.

Pepparkaksdeg, chips & dip, choklad, knäck, nötter, oliver, glögg, skumpa, melon, pasta med pesto osv.
Åt seriöst konstant från klockan 16-22 typ.

Hade det sjukt finfint hemma hos Amanda!

Natashja Blomberg (a.k.a Lady Dahmer):

"Jag är så jävla trött på att vi kvinnor alltid ska be om ursäkt för att vi finns, för att vi äter, för att vi njuter, för att vi trivs med oss själva, för att vi är bra på nåt, för att vi tillåter oss själva att ta den plats vi förtjänar.
Jag är bra och det är du också liksom."

"Våga vara den där obehagliga jäveln som förstör stämningen. Våga ifrågasätta. Våga ta diskussionen och konflikten även med människor du tycker om och säg ifrån när det behövs. Mycket av de föreställningar som finns kring könen upprätthålls av vår tystnad, [...] våga tycka och be för fan inte om ursäkt."

Nu har jag tackat ja till en 15-poängskurs som hette Sexualitetens kulturhistoria. Verkar lite flummig. Inget jätteseriöst.
Perfekt för en skoltröttis, som jag, att ha som back-up plan om jag inte lyckas få ett jobb, helt enkelt.

Bajskorvigt att det regnar ute nu förresten.
Jag vill ha snööööö! Ett litet tunnt, vitt lager på marken bara.
Det är så förbaskat mörkt hela tiden annars. Blä.

Det jag ser mest fram emot av helgens planer: söndagsbak/pepparkaksdegsätning (LIKSOM MUMS) med genuskompizar.
Det jag ser minst fram emot nästa vecka: börja jobba som julkortsorterare...

Kommer inte ha något socialt liv på 10 dagar när jag börjar jobba, för det är kvällstid. Och jag missar flera roliga/viktiga grejer! Speciellt i musikalen, kom jag på precis. Fan.
Fast... känns bra att tjäna lite pengar. Jag är bara lite för trött och bitter för mitt eget bästa just i detta ögonblick.
Ack och ve, borde bara sova istället.

Ja, idag har varit en T.R.Å.K.I.G. dag.
Så tråkigt att inte ha någon inplanerad aktivitet att vakna upp till ibland.

Har typ bara läst en hel, JÄTTEdålig harlequin-bok vi måste läsa till skolan.
Den har verkligen gjort mig illa till mods nu för att den var så klyschig, stereotyp, porträtterar patriarkatet, ett svin till kille och världens klibbigaste budskap i slutet - killar kan behandla tjejer som skit + med seriösa kontrollbehov för i slutändan så kommer de inse hur mycket de älskar en och bli snäll...are. Fantastiskt. Boken var så vis.

Första gången jag läst en bok och INTE hoppats på att personerna ska få varandra i slutet, för den manliga huvudrollen var verkligen ett as. Dock var nog hans "manliga", "maskulina", "maktingivande", "förnuftiga", "drivenhet" menad som något positivt boken igenom. Med alla hans "ursinniga", "okontrollerbara" raseriutbrott över ALLT tjejen gjorde. Speciellt när hon inte "lydde" honom... Åh en sån charmknutte.... Vilket den kvinnliga, känslostyrda huvudpersonen dock tyckte att han var...(WHY OH WHY?!?!) Hon var helt "hjälplös" när det kom till Alessandro (Ja, han var italienare...) När. Han. Bara. Var. Arg/Kontrollerande/dryg. Hela. Boken. Igenom......!!!

NÄ NOG om den nu.
Den sög. Jag är ärrad för livet.
Tur att verkligheten inte är en harlequin-bok, kan vi konstatera.

Folk är fina och snälla och roliga i verkligheten dock *försöker byta ämne på ett snyggt sätt*
Jag hade en kul helg, är det jag vill komma fram till.
Lite ölande med Arvid och Joel i fredags och middag + utgång för att fira Agnes födelsedag i lördags. Askul båda grejorna!
Och så TRÄNADE jag i söndags... say whaaaat??? liksom

En grej bara.
Jag bokade ju att jag skulle permanenta om mitt hår imorn.
Men så var det såhär fint idag (som för att jävlas med mitt beslut):

Helo pretty hair.

Kommer ihåg att jag såg ut som en galning när det var nygjort...

Aja, håret kanske bestämde sig för att gå ut med ett brak liksom.
Det ville få vara fint innan det i någon vecka kommer vara stort och konstigt.

Nog om mitt hår.


Förutom att det nog kommer mer om mitt hår imorn. Men jag gillar hår.

Så GET OVER IT GUUURRRL I'TS MY BLOG AND I'M REAL AND U DON'T EVEN KNOOW WHERE I'M COMIN FROM AND MAH STREET AND I'M FROM THE HOOD B TO THE JÖRKIS REPRESENT

Idag var jag så himla flitig och duktig innan musikalen!

Jag...
-Lämnade Månes (min katt asså) urinprov in på djursjukhuset (fräscht och sånt).
-Dammsög hela lägenheten.
-Rensade massa papper i mitt rum.
-Skrev ett personligt brev till mitt CV.
-Och ringde äntligen och bokade frisörtid (kanske inte så ansträngande, men jag brukar alltid dra mig för såna bokningssamtal. Så yay me!)


Det enda som jag inte gjorde var att plugga.
Oops.

Men men, en är väl inte superwoman liksom.

Eller JOOOOO!

Even when I'm a mess,
I still put on a vest,
with an S on my chest.
Oh Yes!
I'm a superwoman.